Fredrik Olsson - Games! Games! Games!

Dance central styrs av dina rörelser i takt med datafiguren på skärmen. Tanken är att få rörelsen att synca så bra som möjligt och därmed få bra poäng. 

I många kinect spel, så spelar inte exakthet så jättestor roll, men i detta spel så är det något viktigare, då man ändå ska röra rätt på armar ben och kropp.

Just pga detta, så gör det Dance central något mer acceptabelt. Dess styrka är just att det är bra utmaningar som kan ändras från enkelt till svårt, och gråzon därimellan.

Det är i regel hip-hop, RnB och pop inspirerad musik som spelas, gammalt som nytt, och är i sig en ganska bra blandning, även om vissa låtar är ganska stora frågetecken.

Spelets grafik, är förhållandevis "cartoon"iferad, men funkar. Ljudet är bra, även om dess fokus ligger (självklart) på musiken.

Rörelserna som man gör alternerar från asenkelt till assvårt, och detta i sig är variation som gör att det räcker ett tag till att spela.

Dock så är det i mångt och mycket ett kinect spel med allt vad det innebär.

Kinect spel är i regel förenklade spel för den breda massan, och därför så är allt förenklat, på både gott och ont. Det läggs mer fokus på party spel än hardcore spelande. Nu är enligt min mening Dance Central någorlunda hardcore om man ser till dansspel i övrigt.

Dessutom så finns en bunt achievements som man också kan låsa upp, vilket leder till merspelande.

SAMMANFATTNING

Detta spel har tagits något mer på allvar av utvecklarna, och det gör att det står ut något i den mängd av kinect spel med dålig föring som finns där ute. Det är okej musik och okej speltid. Sen om man orkar köra en längre tid är en annan femma.

---

SLUTBETYG

---

Sent omsider så tar jag upp detta spel.

Dess första spel F.e.a.r, kom in med endel fräscha idéer. Då var mycket fokus på storyn och slow-motion effekterna.

Likt Max Payne, så kan man i Fear gå in i ett slow motion mode där man då kan pricka av fienderna en efter en. Också storyn var intressant, då den med drag av japansk skräckis, drogs med ett litet flickspöke som var en hack i hälarna, av någon outgrundlig anledning.

Detta har sedan alltså resulterat i uppföljaren F.e.a.r 2 Project Origin.

Denna gång har det lilla flickspöket blivit större (spela spelet mer för storyn själv, så jag inte spoilar nåt), och nu dras världen med mycket elände på sina platser pga detta.

Actionmomenten finns kvar, och även om de i första spelet var bra, så är dom om möjligt "bara" lika bra. Saken är den att spelet inte direkt tillför något, utöver att bygga vidare på storyn, och kan i vissa moment verka något passé.

Spelet kom ut i februari 2009 så den har redan nu ett par år på nacken. Något som ändå märks till viss del i grafiken.

Den är inte allt för föråldrad, utan funkar gott idag, men i jämförelse med crysis världens grafiska lull-lull så står den något platt.

Den har dock bra atmosfär och bra ljudbild och levererar i regel det man eftersöker. Det är ganska så direkt action man möts av, och för ett FPS (first person shooter) så är det en av de bättre.

Utöver detta, så finns det en bunt mustiga vapen, granater och allmänt snaskigt att skjuta med, även om inget vapen direkt står ut extra mycket.

Det är helt enkelt ett okej spel, varken mer eller mindre. Idagsläget så finns det billigt, och just därför så rekommenderas det. Du får ändå en stunds speltid, under bra atmosfär och intressant story.

Många actionspel utmålar sig till att vara störst, bäst och vackrast.

Och detta spel kommer faktiskt väldigt nära sina mål.

---

Här är ännu en serie som hängt med ett tag. Anno serien har varit en serie som i mångt och mycket legat i skymundan från större spelserier. I början så var denna genre aningen mer överskuggad av exempelvis Civilization, Ceasar och liknande titlar.

Vad detta handlar om, är att fördela och distrubutera resurser. Likt hur man i Settlers serien ska fixa grödor som mals ner till mjöl som sedan bakas och blir bröd som används av arbetare, så har man även i detta spel lagt upp det att alla är beroende på alla andra.

När FarCry kom på våren 2004 så fick den dom flesta att bli sugna på att införskaffa ny hårdvara i sina datorer.

Med dessa bildsköna grafik, placerat på vad som liknande en stilla havs ö, med underbart genomskinligt vatten och svalkande (kändes det som att det skulle ha iaf) brisar, så fick man en riktigt bra spelupplevelse.

Men utöver lummig natur, så gömde det sig även en bunt legosoldater på ön OCH därefter även mystiska genetiska experiment till djur. Det var ett spel som i mångt och mycket levde gott på de inledande bitarna av att på långt håll, ligga gömd i gräset och skjuta med sitt snipergevär och ta ut; en efter en av legoknektarna.

Bara detta skulle ha gjort spelet....då det var askul.

Dock så ville Crytek (utvecklarna) ha mer. De måste ha kännt att det var för tunnt med att enbart skjuta knektar...så dom fick den briljanta (nåväl) idéen att slänga in genetiska experiment oxå? 

Detta förtog glädjen i upplevelsen senare i spelet och man spelade egentligen för de mer roliga glimtarna av att smyga och döda dumma legosoldater.

Perioden mellan 1999 och 2000 var en höjdpunkt för spelindustrin. Spelindustrin hade precis kommit på rätt sida vad gäller utnyttjandet av 3D och historieberättandet sattes i fokus. Under denna tid kom många storheter till spel; och en av dessa var Dungeon Keeper 2.

Spelet går i korta drag ut på att bygga ett eget underjordiskt rike. Som i sin tur lockar till sig en massa olika varelser som man sedan kan använda i strider. Antingen genom uppdrag eller i ren utrotningssyfte :). En stor skillnad från många andra spel var ursprungsläget i spelet. Man spelar nämligen som "ond" och slåss med dom "goda". Spelet släpptes i 1999, och fick då ett varmt mottagande av såväl kritiker som av spelarna.

 

I början av en bana så har man ett rum och några impar, som fungerar som arbetare. Dessa kan göra gångar i underjorden, förstärka väggar och gräva fram guld som ger pengar. Det finns även portaler, som är utmärkta på kartan och måste grävas fram. När spelaren tagit en portal kommer det ut olika monster ur den som då ansluter sig till spelarens armé. Man gräver även ut kammare och gör dem till olika rum.

Det här var ett spel som i mångt och mycket bröt många normer, och gjorde det med enormt stor spelglädje. Man kunde liksom inte bärga sig inför att sätta sig och bygga sina små kryptor.

Grafiskt sett så var det för sin tid snyggt. Det använde sig av 3D och även om det inte var perfekt i sin grafik, så höll det lång väg. Ljudet däremot var nästan bättre. Det hade sina grymtningar och läten från imparna, skönklingande musik och grymma fighter.

---

---

Den vägen kan leda dom avsides jäms med mörka små stigar, men kan även ibland hitta tillbaka till den stora breda asfalterade och civiliserade vägen. Med den liknelsen så beskrivs Colin Mcrae serien ganska bra.

Serien började för många år (1998 ) sedan med det eminenta Colin McRae Rally, som kom och frälste alla oss som var rally fantaster/bilspelsfantaster. På den tiden så fanns det allt för många olika bilspel, och spel som stack ut, var helt enkelt dom med bra körkänsla.

Colin McRae serien är en sådan serie som så gott som hela tiden hållt god kvalitet i framförallt körkänsla.

När tvåan så småningom kom, så blev det en smärre hit. Inte nog med att spelet såg bra ut (för tiden iaf) så var körkänslan nära nog perfektion. Detta spel blev en hit i lan sammanhang och körs faktiskt än idag (*vink vink*).

Men så gick det alltmer in på smala stigar. Med de nästkommande titlarna så tappade serien en del i kampen mot grafikkortshetsandet, och därmed blev det mindre känsla i bilförandet.

När så Dirt serien kom, så fick serien den revansch som den så länge längtat efter.

---

Deus Ex är den titeln som gjorde att jag förstod att RPGn inte behövde vara isometriska. En genre överskridande titel som med sitt spelsug gjorde att den bäste föll för dess charm.

Det gav en involverande story, bra kontroll och enorm variation ibland rollspelsmomenten.

Vad gäller storyn...

Spelet utspelar sig i en mörk framtidsvärld där en livshotande epidemisk sjukdom, grey death sprider sig världen över. Ett vaccin finns, men reserveras för de rika och viktiga. Vanligt folk får svårt att överleva och tilltron till regeringen sjunker. Terroristorganisationer med mål att bekämpa regimen och hjälpa folket bildas, samtidigt som krigen på gatorna ökar.

Man antar rollen som JC Denton, agent för antiterroristorganisationen UNATCO. Under sina uppdrag för UNATCO lindas JC in i en konspiration som får honom att tvivla på vad UNATCO egentligen står bakom och om han verkligen kan lita på att det han gör är rätt.

Rent grafiskt så var spelet helt okej, även om det idag är under kritik. Gamla Unreal motorn som körde spelet hade redan vid release kännts aningen gammal.

Spelet är ett FPS som även tar in RPG element. Man samlar på sig poäng som man i sin tur investerar på olika färdigheter. Det kan vara t.ex träffsäkerhet eller hacking möjligheter. Sen finns även så kallade Augmenations" som man kan förbättra karaktären med. Dessa läggs direkt in på ens kropp. När ens "augmentation" är igång, så drar den energi från dig, vilket gör att man enbart kan ha dom igång temporärt.

Som spel sett så är det ruggigt bra, med en känsla som övergår det vanliga i genren. Sedan Deus Ex kom så har nästan FPS/RPGn blivit en sub-genre i sig.

Det kan hända dock att man flippar sig fram i spelets dialoger, och detta är nånting som man senare ångrar. Detta då mycket av vad som sker i spelet utgår från det du pratar med olika karaktärer.

Som spel sett så är det så gott som komplett. Det har ett spelsug som får en att vilja spela om det om och om igen. De minus som finns är att grafiken (redan när spelet kom) är lite fyrkantig och tråkig. Men även om grafiken är åldersstigen så räddas det av stämning och story.

---

Slutkommentar:

Deus Ex är en klassisk titel som än idag är diskuterad. Mest pga dess förmåga att ge olika valmöjligheter genom allt som sker i spelet. Men oxå för att det helt enkelt är svårt att sluta, fast det till slut blir en rejäl utmaning.
Detta är en titel som alla fans av FPS & RPG bör spela.

---

RPG scenens krönte konung heter Baldurs Gate. Detta enorma spel har bidragit till RPG genren vad Doom gjorde för FPS och Command & Conquer gjorde för RTS. Det har definierat genren helt enkelt.

Från början...

Spelets story är en härligt episk som får dig att ta dig över hela Forgotten Realms. Med ett galleri av NPCs som alla blir påverkade av hur du gör dina val, så känns miljöerna och stämningen tipp topp.

Du kan prata med många om att följa med din grupp äventyrare, och därmed ändra förutsättningarna drastiskt.

Handlingen tar vid där den slutade i Baldur's Gate. Protagonisten, (som själv skapas genom att man väljer yrke, utseende, attribut) är en gudason, nämligen sonen till Bhaal, mordets gud. Spelaren och ett par av spelarens vänner från det föregående spelet blir frihetsberövade av en ond magiker vid namn Jon Irenicus, som verkar ha ett särskilt intresse för spelkaraktärens dolda potential. I fångenskap utför den onde magikern ett antal grymma experiment på protagonisten och dennes halvsyster Imoen, i strävan efter nyckeln till den dolda potentialen i deras gudomliga blod. Experimenten blir dock störda av en eskalerande konflikt mellan magikerns lokala bihang och ett skrå av tjuvar i staden. Spelaren måste nu ta tillfället i akt att bryta sig ut från fängelsehålan. Trots flykten är problemen inte över, Irenicus tillfångatar nämligen Imoen, som är protagonisten mycket kär, och försvinner därefter spårlöst. Nu ligger Amn öppet för utforskning av spelaren på sin jakt efter sin kidnappade vän och hämnd på Irenicus.

---

Stämningen i spelet är total, även fast man spelar ur ett isometriskt perspektiv. Ljudbilden är något som imponerar, då spelet känns väldigt levande. Grafiskt sett så är spelet inte i 3D, men det har å andra sidan fått spelet att bli betydligt mer detaljerat. Det känns som att varje detalj av spelet har omsörjts av utvecklarna, och inget lämnats åt slumpen.

Allt som allt, så är hela upplevelsen mäktig och det är väldigt svårt att slita sig från spelet. Till och med spelet tipsar om att man bör ta en rast från och till bara för att inte sitta för länge framför datorn.

Jag har försökt hitta något som jag kan anmärka på rent kritiskt, men hittar inget. Spelet är så komplett och välutvecklat att om man hittar några blunders så glömmer man bort dom snabbt. Skulle väl vara att man inte kan välja upplösning i den mån man vill (men även det har fixats sen dess)


Det är sällan ett spel kommer som funkar att spela nästan 10 år senare. Men Baldurs Gate är ett sådant spel. Just pga att utvecklarna inte gjort spelet i 3D tror jag fått det att hålla. Sen att storyn och stämningen i spelet är så bra gör sitt till oxå.

Spelet har även en sak som kännetecknar ett riktigt bra spel. Spelsuget.

Du kan spela igenom spelet för att sedan efter ett år vilja spela igenom det igen, bara för att se vad man hittar och hur storyn artar sig.

En kul detalj är att man kan ändra på ens figurs bild (dvs lägga in bild på dig själv) och t.o.m ändra ljuden. Dvs spela in nya ljud för de aktioner man utför i spelet.

---

Slutkommentar:

Detta spelet har allt och lite till. Du får story som involverar, action och roliga dialoger med en obönhörligt härlig stämning och atmosfär. Det enda som är minus är att man måste ha tid för spelet. Detta är inte något åtta timmars spel som klaras av på en kväll. Vill man utforska allt så räcker spelet vääääldigt länge.

Så gillar du rollspel, så är detta rollspelens krönte konung.

---

---

Slutbetyg:

Civilization serien på pcn är en monumental bit av min barndom, men jag ska ändå försöka hålla mig så opartisk som möjligt.

Civilization 4 (och de tidigare oxå för den delen) handlar i mångt och mycket om att erövra världen. Om det så må vara med krig, diplomati, kultur eller vetenskap. Spelet lämpar sig såväl för den utforskande typen som för den strategiske krigaren. Du börjar med en settler (nybyggare) och från den bygger du upp det riket du vill ha. Du väljer även vad du ska forska inom, och kan exempelvis redan ha radio på 1700 talet. Allt är upp till dig.

Det är detta som är tjusningen med spelet; det är verkligen upp till dig, och varje omgång är olik den andra. Detta tillsammans med spelets turbaserade form gör det verkligen ett tillbaka lutande spel där man verkligen enbart gör vad man tänkt ut att göra.

Grafiskt sett är kanske inte Civilization 4 ett revolutionerande spel, men i jämförelse med andra turbaserade spel så ligger det hästlängder före. Det har en överskådlig blick över hela världen, där du kan zooma in och ut som du vill.
Ljudmässigt så är det även starkt, med en välproducerat ljudbild och även voice over varje gång man gör en upptäckt. Dessutom av ingen mindre än treekie idolen Leonard Nimoy.

Spelbarheten är komplett. Detta spel är som gjort att spela om och om igen. Och jag tror nästan det är ett av skälen till varför Civ spelen inte görs varje år. Folk vill verkligen köra skiten ur dom.

Det är ett sånt där spel som man alltid har installerat, och som man alltid kan köra. När alla andra spel kommer och går så ligger det gamla civ spelet med.

Jag har försökt att hitta några fel med spelet, men kunde egentligen inte säga mer än att det först var ganska ooptimerat. Det kunde vara ryckigt på den bästa datorn, men efter ett par patchar så är detta inte heller ett faktum längre.

Nej, så har du antingen leklusten av att hitta på klassiska underverk, nöje av att utrota civilisationer, att med list och diplomati göra din röst hörd, att med din kultur och dess yttringar erövra världen eller helt enkelt vara först ut i rymden, så ÄR detta spel något för just dig.

Det är strategiskt om du vill att det ska vara det, eller bara utforskande om du vill det.

Detta spelet är verkligen skälet till varför många många människor fortfarande sitter framför pc:n och spelar.

---

Slutkommentar:

Sofistikerat yttre, smart inre. Har allt som en gamer vill ha. Gillar du inte turbaserade spel, ge det en chans. Gillar du turbaserade spel....tja då äger du redan detta :)

---

---

SLUTBETYG:

 

---

 

För många många år sedan fanns en spelmaskin som hette Amiga. På amigan fanns det drivor och åter drivor av spel. Och en av spelen hette Super Cars.

Super Cars var ett bilspel i top-view format. Man styrde sin bil runt en bana där alla medel var tillåtna. Man kunde skjuta missiler, lägga minor och uppgradera bilen altl eftersom. Det fanns ett för den tiden stort utbud av olika bilar att välja från, och man fick helt enkelt göra allt för att vinna. (Lägg minor i multiplayer läget var en klassiker)

Grafiken som på denna tid kan ses som sparsam, var ändå fröjdfull och gjorde sitt jobb. Dessutom så hade spelet ett av tidens bästa ljud och musik. Musiken domderade ju snart man fick se Magnetic Fields logga (utvecklarna), och fick en att inse att detta inte var vilket spel som helst. Sedan att spelet i sig hade bra ljudeffekter vid hanteringen av bilarna, fick en att ytterliggare inse spelets kvalitet. Sen att bilarna tog skada och behövdes ses över i verkstan då och då var oxå ett moment som gjorde att man försökte köra smartare och smartare.

Det var röj från start. Men spelet vann ytterliggare användare i sin multiplayer del. Det fanns inget roligare än att jaga sin polare och slänga ut minor så mycket man kunde för att få ut dessa. Alternativt köra på snabbhet och helt enkelt dra ifrån. Däremot så var det lopp banor, så man fick se upp varvet man kom tillbaka. Ens minor var farliga för en själv oxå. Det kunde förvisso bli repetativt efter ett tag, och svårighetsgraden steg markant, men var ändock ett bra spel.

För alla som sitter med en gammal enhet, alternativt sitter med en amiga emulator, så är detta spel ett måste. Det fanns alltså en tid innan, Grid, Colin Mcrae och Need for Speed.

---

Slutkommentar:

Vill ni ha ren bilaction, men med bra uppgraderingsmöjligheter, och tillsammans med den underbara ljudbilden så är Super Cars till amigan ett måste.

---

---

SLUTBETYG

Super Mario Galaxy är plattformsspelens messias. Detta kan inte understrykas tillräckligt. Har man en Nintendo Wii, så SKA man ha Super Mario Galaxy.

Kontrollerna är följsamma och Mario följer minsta vink. Miljöerna är härligt mysfluffiga i sann Nintendo anda. Något som även är värt att nämna är ljudet/musiken, som även om den är barnslig i sig, ändå passar perfekt för spelet.

Själva historien i sig, är samma gamla vanliga. Bowser tar Prinsessan, och Mario ska fixas biffen, genom att flyga ut i hela Super Marios universum. Flyga runt bland många olika typer av planeter med härlig variation av stil. För övrigt så måste jag nämna grafiken. Det är inte ofta som grafiken på Wii är fin, men denna gång så är det verkligen så.

Dom har tagit hand om varenda färg och effekt som Wii enheten klarar av, och utnyttjat enheten till max.

Om man ska nämna några mindre bra saker så är det först och främst speltiden. Man kan säkerligen klara av spelet enbart på ett par timmar. Dock tack vare den stora variationen bland de olika världar man flyger runt till, så finns en viss omspelbarhet i Super Mario Galaxy.

Men har man en gång satt sig ner med spelet så spelar man verkligen rakt igenom. Det är helt enkelt svårt att hejda sig.

---

Slutkommentar:

Super Mario Galaxy är ett mångt och mycket fulländat spel, för barn som för vuxna. Man får uppleva många olika typer av spelmoment i många olika spelmiljöer. Spelberoendet som snabbt skapas tas dessvärre snabbt slut då spelet är avklarat. Men å andra sidan kan man starta spelet lite när som helst....just bara för att köra lite lite till ;)

---

SLUTBETYG

Som första recension, så börjar vi med ett udda val. Nämligen Fm 05...

 

---

Efter att ha skapat Championship Manager serien, tog nu SiGames och böt namn och utgivare. Detta resulterade i Football Manager (namnet Championship Manager ägs av Eidos), ett eminent spel, med enormt stor databas över spelare och klubbar över hela världen.

 

Upplägget är som vanligt, ta över ett lag, och börja sedan mixtra, med taktik, laguppställning, träning, och allt annat som finns tillgängligt att peta på. Detta spel lever mycket på att den som spelar det, är mycket intresserad av fotboll, då annars statistiken kan kväva även den mest spelsugne. Nyheterna i detta års version är först och främst mind games, som är ett sätt att påverka andra tränare.

Grafiken och ljudet, är som alltid i denna serie ganska tafatt, även om gränssnittet har uppdaterats något. Ljudet är som vanligt ganska dött, några småljud i matcherna, annars så inget utmärkande. Men å andra sidan är det inte ljudet eller grafiken som är moroten i detta spel...

 

---

Slutkommentar:

 

Detta är ett riktigt bra och solitt spel, som kan få den mest inbitna att tänka "bara en stund till". För även om det är tidskrävande och stort, på alla nivåer. Så finns det inget bättre än att komma till slutspel med sitt favoritlag, efter att sett efter ekonomin, lagsammansättningen och långa säsonger med annat pulande.

Detta spel rekommenderas högt för alla strategiska taktiker, med smak för fotboll.

 

---

 

 

---

SLUTBETYG

 

Här ska recenseras en salig blandning av spel, från olika tidsperioder och plattformar (även om merparten kommer vara på PC)

Håll andan! Nu kör vi!