Att se människor....
Jag har gått runt och tagit öl på barer och ätit mat i Jomtien och Pattaya. Värmen, ljuden och lukterna beblandar sig och skapar en atmosfär och känsla som både är full av energi, glädje, drömmar och sorg.
Liten insikt.
Om du ser dig runt i ditt kompisgäng, och har svårt att se detta.
Då är det du :)
Podcast, Sjuka barn och film!
Från att ha tio-femton filmer på bluray, så har jag idag över 110 filmer.
En aning osunt kan man tycka, men nu känner jag att jag äntligen kan köpa de filmer jag velat ha, och att jag i många fall faktiskt fått valuta för pengarna, då jag köper Blu-ray film.
Några tips!
Jaws - En helt restaurerad version, som på blu-ray ger en (gjorde för mig iaf) så nära helt ny känsla för filmen. Bild och ljud synbart upppiffat, såpass att jag var tvungen att se när den spelats in. Men den var fortfarande inspelad 1975! :)
Blade Runner - Härlig film som än idag ger bild och ljud nördar sitt lystmäte, men framför allt en tankeväckande story om vem som äger rätten till liv, vad är liv, och vad är kärlek; är det riktig kärlek även om man är kär i en replikant?
The Dark Knight Rises - En film som nästan tjatats sönder av fanboys, men som faktiskt levererar. Fint filmad, superb ljudbild och story som verkligen knyter ihop föregående filmer på ett underbart sätt.
Utöver detta så har jag påbörjat på lediga stunder att laborera med Podcast inspelande.
Podcast för er som inte känner till, är liknande radio. Och i detta fall är det en podcast som heter Unknown Fanboyz, där ämnet är Spel, Film och TV.
Finns på iTunes ;)
I övrigt så har livet gått snabbt som vanligt....ungarna har varit sjuka så man har tvingats vara hemma, då Pim påbörjat studier för att bli undersköterska.
Något som är himla svårt för henne på många sätt, inte på grund av vilja, eller dumhet, utan på grund av många facktermer. Och pga hennes lilla ordförråd, så har det gjort det hela mycket jobbigare än det skulle vara för någon annan...
Svärmor har för övrigt åkt hem, och även om det känns tomt till viss del, så känns det även bra. Nu kan man göra saker som nästan per automatik gjordes av svärmor.
Hon var alltid arbetssam och gjorde mer än 100% hela tiden, men det är skönt att vi är back to basics igen :)
Nåja....tebaks till kvällens mysmys nu :)
Skrytigt men va fan :)
Denna månad har förvisso börjat vabb och magsjuka. Så på den biten har irriterande nog jobbet fått ta stryk av mig...
Men förra slutade iaf bra :)
Snart tebaka på benen och tillbaka i racet hoppas jag...
Film - mer än rekreation
Vad är film för dig?
Nåt som existerar i periferin av ditt liv. Ett skyldigt nöje som bara får inträffa på väl valda tillfällen.
En hobby, ett intresse, ett sätt att fly verkligheten.
Film för mig är tillfället där du i din vardag får uppleva platser, tider och personer som du annars möjligen aldrig skulle få uppleva själv.
Film ger avkoppling, ger tanke, ger känslor och ger kalla kårar.
Det finns säkert människor som ser film som ett rent tidsfördriv och i många fall en ointressant och onödig sak i deras fantasi. Och jag säger inte att film bör ses som heligt.
Men när det handlar om något, må det vara film, musik eller konst så finns det en fundamental poäng med det.
Det handlar om att belysa våra drömmar, fantasier och i många fall även attackera saker vi själva är rädda för.
För de som vill ha lätt smälta rena action filmer, till scifi filmer som leker med fantasin, till fantasy som får dig att drömma dig bort; mot nya världar och nya spännande ögonblick.
Det finns för alla...
En film är högst subjektiv oxå då det du uppskattar i en film kan få någon annan att gäspa ljudligt.
Film ska uppröra, underhålla, smeka dina sinnen, uppmuntra och även belysa svåra och jobbiga ämnen.
Varför?
Jo för att få dig att förstå att allt inte ibland är svart och vitt.
Utan ta till dig de filmer som du ser o upplever. Låt dom påpeka såväl nyttan som nöjer att vara människa.
Och var glad.
Dedicerat människorna ur det förflutna som formade min nutid och framtid...
Detta fick mig att för några dagar sen gå ner i källaren för att ta upp lite accesoarer och annat som kan vara till hands för resan.
Detta ledde in mig på den oförutsedda (för mig) uppenbarelsen, att de människor som var med och formade mitt liv, under min 16 års tid och framåt, nu i denna stund alla kändes långt bort.
Inget underligt i sig, då det faktiskt gått åtminstone 14 år sedan jag gick ur skolan (gymnasiet i detta fall), och alla människor, hur värdefulla de än varit för mig under vissa perioder i ditt liv, ändå har tagit vägar du inte varit med om att besöka tillsammans. Erhålla erfarenheter som jag inte ens har någon aning om...
Nåja, jag är realist i botten. Och förstårligt nog så vet man inombords att tiden har alltid sin gilla gång, och ens egna fokus blir alltmer på den egna situationen.
Jobb, som leder till mer jobb. Kärlek som leder till en ring. Resor som förändrar liv, musik som revolutionerar ens sinne, barn som leder till mindre tid (kan tyckas iaf), och många andra faktorer.
Det är några av de saker som fått mig att missa det som många av mina vänner (då som nu) erfarit.
Nåväl jag tyckte det ändå var intressant att se vad som fanns i ens egna byrålåda. Vad man egentligen gömt där längst in...
Det var halsband med ens initialer, gamla brev, reminiserande saker som just då och där fick mig att inse att även om dessa saker finns där nere i källaren. Till synes undangömda, så kände jag verkligen inte att mina vänner var det.
Och jag säger vänner nu om personer som jag inte sett på år och dar. Men som har och som jag förstår nu, fortfarande betyder något särskilt för mig. Även i de fallen där jag vid tillfället varit i misär. Eller i alla fall haft en ungdomligt världen-går-under persona vid tillfället, (en sån där typsikt ungdomlig överdriven sådan alltså ha ha) som drastiskt fått mina val och vägar att ytterliggare slingra sig bort mot min egna horisont. Mot min egna resa...
Men men....jag tog det jag behövde och gick upp igen....med långsamt omedvetna slipstenar i bakhuvudet av minnen....
Så igår var en dag som många andra. Och som många andra människors. Man går till jobbet, man gör sin del, man tar sig hem, leker och pratar med familjen, lite tjat, lite kärlek, lite jobb, lite trötthet, lite lathet, och lite av varje av de delar som gör mig till den människa som idag besitter min själ.
Jag tog mig ut på det gamla facebook, och ser där att en av de där vännerna som jag någon dag innan tänkt på, fått barn. Och jag känner mig plötsligt med dåligt samvete, samtidigt som jag känner en överraskande stolthet och vänskaplig kärlek för denna person.
Dåligt samvete då jag helt enkelt inte pratat.....ja...måste nog vara flera flera år nu med henne.
Men ändå sipprar den där sköna känslan jag en gång hade med personen i fråga in, och jag känner mig så himla glad för hennes skull och det stora kliv som hon nu tar i sitt liv.
JAG vet att jag är en möjligen obotlig nostalgiker, och att alla inte känner så här. Många använder minnen på olika sätt. Men jag har under flera år självmant tagit fram dessa tankar, och framförallt om dessa människor, som faktiskt än idag, betyder mycket för mig.
Det är personer som jag inte längre ser, några som jag mestadels läser mig in om (ex. på facebook) och en och annan som jag faktiskt ofta ännu ser.
Varför man inte träffar alla...tja.....inget konstigt egentligen. Livet för oss alla på olika vägar och ingen har enligt min mening en förutbestämd väg. Det enda du vet är att saker kommer hända som kommer att förändra ditt liv.
Till och med saker som jag vid tillfället fann sorgliga, finner jag idag monumentalt viktiga för mig.
I gymnasiet var det främst tre personer som jag kommer att tänka på. Den ena fick en vacker dotter igår, den andra lever ett fint liv med hus och hästar, och den tredje bor bara ett stenkast härifrån.
Jag har inte glömt er....det är omöjligt ska ni veta. Och det kan hända att det är enbart jag, det vet jag inte. Men jag kan säga att utan er vid den tidpunkten som ni fanns vid min sida som mest, så skulle jag inte vara den person jag är idag.
Vi lever våra liv nu. Ta hand om er, om ni mot förmodan läser detta. Och tänk ännu igen på er framtid. Vi har lång tid kvar, och många underbara stunder av lycka att komma. Jag önskar er verkligen all lycka, och framgång.
Fröken B, du kommer bli en underbar mor, som med din själfrände säkerligen blir ett radarpar utan dess like. Ett barn av er kommer och är älskat, det vet jag. En sån fin tjej som under många långa mörka nätter förde så fina och öppna dialoger. Så underbart härligt att se att du har fått det du önskar.
Fröken A, dig har jag mig veterligen inte hört något av på många år, ej heller jag kontaktat dig, men sist vi pratades vid så kändes det bra. Och jag följer då och då det lilla som går och hinns ses på facebook. Jag känner ärligt talat en skön känsla av harmoni av det enkla faktum att du verkar ha funnit din plats. Att du verkar känna dig mer tillfreds än du gjorde under några av de stormiga år som vi kände varandra som mest.
Herr D, du har tagit många kliv. Du har gjort beslut, såväl små som stora, och är idag i min närhet. Du måhända inte se det. Men du håller en potential av ett liv oanvänt. Jag tänker vara den pushiga och alltmer jobbiga filuren som fortsatt blint kommer påpeka att det är dags att du tar itu med det ena eller andra. Du min vän innehåller så mycket mer än vad du har idag. Och jag har redan sett några fantastiska steg från din sida. Jag säger, - Ge inte upp! Det är dags nu att bli inspirerad, att försöka sig på nåt nytt kanske?
Och jag, jag kommer självklart fortsätta, precis som vi alla gör. Jämns med livets promenad. Eller hur :)
Livets fokus kan på så kort tid förändras. Det vet jag.
Jag kände med fröken A en sådan förlust vid tillfället, att jag tog mig en 180 graders omvändning och gick en helt ny väg.
En väg som jag idag är fruktansvärt glad över att jag tog, då det ledde mig till där jag är idag. Och Idag, så finns det ingen som alls känsla av förlust (utöver det faktum att tiden springer sin kos och alla människors liv snurrar vidare). Jag ser faktiskt denna händelse som en av mina viktigaste och bästa stunder, trot eller ej ha ha.
Det enda tråkiga är bara att vi inte pratades vid mer efter det. Men nya vägar gör så ibland.
Fröken B, för oss så har det nog mest handlat om fokus och tid. Mitt fokus har varit flackande och snurrigt, medan du hedersamt nog har varit målmedvetet. Detta fick säkert mig att inte ta upp kontakten med dig så mycket som jag i hemlighet önskade. Men idag så ser jag en bild på en vacker bebis och tänker.
Herr D, dig slipper jag inte. Och jag vill inte heller det. Du är en intrikat påverkan konstant och i förfluten term, som idag känns vedertagen. Man ska aldrig förutsetta något med livet det vet jag....men vi håller ändå god kontakt och det är jag självklart glad över.
Så vad är nu koncensus av ett så långt och babblande inlägg.
Är det ren nostalgi som talar. Är jag den enda som har dessa tankar.
Ha ha. Det spelar faktiskt ingen som helst roll för er. Men för MIG så har koncensus blivit att jag nu, 14 år efter en gymnasietids slut. Fortfarande håller er väldigt nära rent hjärtligt.
Mitt liv kommer säkerligen fortsätta i den mån den har gjort, och likaså era. Och jag kommer säkerligen att titta in på era liv i smyg, i stilla försäkran om att allt är bra med er.
Men likväl så kommer mitt liv att fortsätta, och mitt fokus är på min vackra familj, mina två döttrar, mitt väntande av körkort, hus och nu imorgon bitti, den långt försenade smekmånaden till Seines flodkanter.
Live long and prosper som någon spetsörad filur sa en gång...eller två.
PS. En uppmaning för er alla obekanta till mig, eller bekanta. Vänners dörrar är alltid på glänt. Liksom min. Min personlighet är dålig på det sättet att jag behöver startskott från andra, vad gäller ex. kontakt, men sån har jag alltid varit dessvärre.
Så för er där ute som sitter och funderar på era egna gamla vänner. De där som ni alltid umgicks med. Det kan hända att ni har dom kvar i ert liv. Det kan hända att dagar kommer och går i raskt tempo. Men testa någon gång, med att ta upp och ventilera er nostalgi eller förundran över de vänner ni haft och har.
Och framförallt berätta vad de betytt för er. Jag kommer personligen lägga in detta inlägg på facebook ENBART synligt för dessa tre vänner som jag lite beskrivit ovan. Alla er andra som följer bloggen får helt enkelt förhoppningsvis inspireras :)
Uppmaning till alla er andra, gör samma sak. Skriv, dela med er, och sätt upp ett inlägg på en blogg eller facebook, eller twitter eller vad ni må välja, och sedan dirgera det till de gamla vänner och bekanta som NI vill förmedla känsla och minnen om/med.
JAG förväntar mig inget svar; då jag i stunden känner mig så gott tillfreds. Och en stilla läsning utan respons ÄR helt okej. Jag behöver ej någon bekräftelse heller.
Detta inlägg är ett "statement" om vad människor kan betyda och fortsätta betyda. Långt efter de möjligen redan gått vidare i sina egna liv. Likaså som jag själv helt enkelt går vidare....
Tjingeling!
Olika världar
Idag började i mycket som en vanlig dag. Jag for te jobbet, knegade fram en slant och for hem.
Utvecklingssamtal för Icey väntade och där fick hon veta (och jag o Pim) hur duktig hon är.
När vi efter det kom hem så väntade en överraskning.
I soffan sitter Pims kompis M ( jag nämner enbart förnamn för respekt för henne) och hennes två månaders bebis.
Först blev vi glada att se henne tills vi fick reda på att hennes man hade burit sig illa åt i samband med vaccination för deras dotter. Han hade valt att neka vaccin för polio pga "det tjänade bara en regering vars enda syfte är att kontrollera och döda sina medborgare" och "han vill inte stödja en regering som säljer vapen till andra länder och därmed även står till skuld för många mord i och utanför Sverige".
Pga detta ville han ej att sin fina två månaders dotter skulle få polio vaccination och därmed vara under "kontroll" av staten?!
Självklart opponerade M sig varpå han slog henne och dessutom kastade hennes iPhone 3GS i golvet och därpå krossade den med foten.
Allt detta på vårdcentralen inför mången förvånade/förskräckta patienter/personal. Då M höll i dottern och han dessutom slog åt och på henne så fick hon hjälp av andra människor på plats då det hela tydligen blev ett riktigt spektakel.
Så där satt hon i vår soffa, även hon thai med sin lilla dotter och utan någonstans att gå.
På grund av att hennes man prioriterar sina extrema värderingar högre än sin familj. Även om han dessutom sa till henne att polio vaccin var ett trick från staten i enbart syfte att döda fler av Sveriges innevånare?!!
Suck!
Våra hjärtan gick självklart ut till henne och den lilla och nu ligger de två och sover på en madrass i vårt vardagsrum.
Jag kan inte göra annat att känna sorg att detta har hänt och får helt enkelt sträcka ut en hand i nöd och att vi i vår familj försöker hjälpa M så gott vi kan, då hon inte har någon annan att vända sig till i detta land.
Jag kan tänka mig nu att många tänker på thailändska kvinnor i ett visst skimmer av misstänksamhet, men utifrån min egen erfarenhet och vetskap så drivs alla de jag känner/kännt av att bara få ett bra liv med någon de älskar.
Att nu M som är gift och dessutom varit så lyriskt lycklig i sitt giftermål trots mannens extrema åsikter om politik och värderingar till slut faller offer för samma konstiga värderingar är verkligen sorgligt.
Men jag, Pim och så många som kan i det thailändska gemenskapen (det bor ändå många thai i Örebro enbart) kommer säkerligen alla hjälpa till. För är det något jag sett hos thai kulturen är att alla verkar ställa upp och framförallt tillsammans hjälpa varandra. Man samlar ihop pengar för resor, för barn, för familj. Och alltid genom hårt arbete. M själv är förvånad då hennes man levt på socialen pga av han inte vill känna sig "kontrollerad" av någon, och enligt honom i sin tur staten. Och att han nu senare även vill gå ifrån socialbidrag då det i sig är något han står emot. Ja jisses....
Och där står hon, med en två månaders baby, fullt medveten om att hon kan skaffa jobb (något hon självklart vill då de lever väldigt knapert, telefonen enbart hade honfått av sin au-pair familj i norge, där hon jobbade länge) och att hon vill jobba. Men när den lilla flickan är så liten så går det bara in. Varken praktiskt eller moraliskt. Medan hennes man vägrar jobba, och nu även inte vill ha socialbidrag.....
Ja, ännu en gång....ja jisses...
Så dagen blev en väldigt reflekterande och ledsam dag på ett sätt, även om min tilltro på att det kommer ordna sig ändå alltid finns där.
Hon har vår hjälp och det är bara början. Gemenskapen i Örebro är större en man tror.
Att vara thai är att höra samman och hjälpa till. Att överleva. Och vi ska hjälpa henne i hennes överlevnad, oavsett hur hon går vidare....
Mitt hjärta går ut till den unga mamman vars liv plötsligt tog en helt ny riktning och med förhoppningen och tron om att allt kan överkommas.
Det var dagens ord det.....
Sena tankar...
Uppdatering;
Som med alla diskussioner så är det bra att man gör sig hörd. Nu har vi pratat igenom detta och känner att saker och ting säkerligen var tillspetsade, även om jag känner att det är bra att jag ventilerade mig, och gav upphov till lite genomtanke och mer diskussion.
Huvudsaken är att man vet var andra kommer ifrån och att alla inte är direkta i sina uttalanden, men även att allt bör tas med en nypa salt.
Men nu känns det iaf mycket bättre för mig :)
I fredags sa en kollega på jobbet att människor som inte röstade på borgarna var idioter. Han gick runt och frågade ut varje kollega och därefter tryckte ner dom på grund av deras olika åsikt. min kollega heter baserade dels sitt "kunnande" till synes på deras vinnande av senaste valet och att de helt enkelt är överlägsna(!?).
Detta var skrattretande ignorant och dessutom en verklig nidbild av en i många människors folkmun tattarborgare. Han uttryckte sina åsikter enbart med bakgrund i att ex sossarnas partiledare har haft problem. För det är självklart personen och inte politiken som i slutändan har bäring.
Eller?
Borgarna förespråkar ett förfall av samhället rent ideologiskt. Där vinningen av en, övervinner vinningen för många. Ett själlöst och fördömande samhälle där individer med problem gällande utanförskap, etnisitet eller jobbsituation pekas ut som "soffliggande patrask".
Många tankar for i mitt huvud fram och tillbaka...
Att denna person gick runt med åtlöje i tanke och baserade sina tankar från det rent kapitalistiska samhälle som moderaterna förespråkar, det rent materialistiska och översittande som de ändå för många är likvärdigt, gjorde honom till en nidbild för en s.k borgare.
En människa som i slutändan är egoistisk, färglös och ideologiskt handikappad.
Det finns många partier med många tankar om vad de anser är rätt och riktigt, där ideologin, visionen av det samhälle vi Vill bygga är viktigare än de ansikten vi väljer ska representera partiet.
Sossarna vann inte senaste valet, men de var inte långt i från.
Hade det setts som en fotbollsmatch så skulle det stått 7-5 till borgarna.
De vann på straffar, där slagen slogs direkt i ansiktet på väljarna.
Varför?
Jo för valen de senaste valomgångarna har blivit alltmer fokuserade på partiledarna än vad själva partierna i sig förespråkat. Det har varit en match om vem som har "bäst" anseende i partiledare och där den grå massan har gått i favör helt enkelt på grund av lathet och inskränkthet, men framförallt på grund av ilska gentemot specifika folkvalda.
Folk ville inte ha Mona, därför vann moderaterna.
Folk ville inte ha Persson, därför vann moderaterna.
Det har Aldrig varit en fråga om politik i sig, utan de flesta har varit likt borgarnas politik, färglösa och lata, med inskränktheten i att vi-vill-inte-ha-den-där-killen-tjejen argument i bakfickan.
När en ledare som sossarna t.ex väljer har dåligt omdöme, så ses självklart partiet i sig självt aningen snett på. Men å andra sidan visar det ändå på en mänsklighet och brister även hos dom. Något som de blå moderaterna och de konservativa och fruktansvärt smygrasistiska kristdemokraterna saknar och framförallt genomskådas alltid efter några år vid makten.
Jag är inte moderat, ej heller sosse. Men jag blev alltmer röd ju mer jag hörde mina kollegors kortsiktiga och poänglösa kommentarer.
Jag har på grund av detta, valt att till skillnad från mina vanliga val ( vänstern) nästa gång läsa på extra mycket och göra mig ett eget val. Men inte falla för den gråa massans dumtänk om personen utåt utan framförallt och enbart på politiken.
Politik som värnar om människor mer än företag, som har visioner om ett Sverige som är tolerant och inbjudande. Ett land där vi går efter ideologi och medkänsla snarare än pengabegär och själlöshet.
Tro inte att varje parti inte har ekonomer. Tro inte blint på vad ansiktet utåt säger utan läs vad Partiet Står för och utgå ifrån det.
Jag vet precis som alla andra att när väl sossarna väl fått ett ansikte utåt som folk någorlunda respekterar, så kommer de gå segrande ur valet. Så är det bara...
Så kommer det bli igen...även med eller utan min röst.
De har förlorat enbart pga människors småsinthet, skvallerbenägenhet och inskränkthet kommit in i spel. Det har i sin tur gett upphov till ett temporärt vakuum av egosinnade val, och då föll det självklart på moderaterna då de just personifierar girighet.
Jag ska kanske vara svag som alla varit de senaste två valen, och göra precis som min kollega förespråkar. Att bara se ytan och utgå därifrån.
Jag säger därför öppet att jag kommer på grund av honom på samma egoistiska och inskränkta sätt välja att rösta på sossarna i valet som kommer.
Se här. En röst faller på ett parti som jag i regel inte röstar på, varför, jo för att förkroppslingen av själlöshet och dumdristighet även får mig att argt byta mitt val.
Eller tycker ni jag ska som en tänkande människa läsa på först innan jag talar?
Tänk på det ni...
Stereotypiska nationaliteter vs nyfikna frågor!
Eller för den delen en dansk som läspar....? Hur tusan låter det....kanske t.o.m en förbättring....eller?
Det sägs att danskar förstår svenska bra....varför fattar jag då inte ett jota när dom pratar?
Hur bra är ett tungt norskt drama.....uppfattar man det ändå glatt på grund av språket?
Hur uppfattar norskar danskar? Och hur uppfattar danskar finnar? Och finnar danskar?
Allt detta tyder säkerligen på fördomar från min sida.....men det är ändå sånt jag finner mig själv funderandes över.
Hur ser danskar, finnar och norskar på vårt språk?
Det vore himla intressant att veta....dock så känner jag enbart en halvdansk på jobbet som inte kan ett ord danska, en av mina bästa vänner är norsk....eller seminorsk eller vad man vill säga....och han har egentligen aldrig pratat norska med mig.....
Finnar.......tja.....jag klarar mig. Jag måste vara enormt kränkande....för finnar. För VARJE gång jag hör det finska språket muntligt.....så hamnar jag i tristess koma.
Jag vet....inte bra....eller snällt. Men det kan inte hjälpas.....
Jag är en nyfiken man bara....
Finnar tänks ofta som, karga, buttra, och tråkiga. Lordi är iaf inte tråkiga :) Denna finne behöver knappast kniv....han har säkert klor som är lika vassa. Fördom jag vet.....:S
Norrmän tänks ofta som, käcka, överdrivet glada och naturmänniskor...Mannen ovan är bara överdrivet glad. På gränsen till äcklande glada....energiska. På gränsen till äckligt energiska. Men säkerligen både myt och lögn. Eller?
Danskar tänks ofta som, jollriga, rödnästa farbröder (konstigt nog alltid farbröder) som gillar öl. Mannen här uppfyller verkligen myten om den klassiska dansken. Även om denna individ säkerligen jobbat ANINGEN för många gånger som Sankt Nickolaus!
Hur ser då svensken ut i andra länders ögon. Är vi fortfarande ABBA landet i allas ögon, eller enbart porrlandet nummer ett....
Har ni svar eller gissningar? Dela gärna med er....
Neuros eller idioti!
Min tanke var; om jag skulle åka tillbaka i tiden till en tidigare punkt i mitt liv. Med allt vad jag vet idag. Hur skulle det vara?
Detta gjorde att jag fick ångest. Just inför det faktum att även om jag åkte tillbaka, så skulle jag inte kunna påverka något eller få någon som helst fördel ändå.
För även om jag for tillbaka i tiden, fortfarande kommandes ihåg allt jag vet idag. Så vet jag; att det JAG vet är ovidkommande för framgång.
Det jag vet, kommer inte få mig att vinna på lotto, eller stryktipset eller något sådant. Mina intressen har varit så snäva att jag helt enkelt inte i det scenariot skulle få någon som helst fördel.
Detta satt jag och tänkte på och våndades över.
Det gick nästan så långt så jag började kolla upp tidigare årtal och händelser för att på det sättet har "fördel" mot ev. tidshopp.
Tanken på att tidsförflyttning i sig är omöjlig var inte med ibland tankesätten, utan mest hur jag skulle utnyttja denna andra chans, och därmed hur jag mig veterligen inte skulle få ut något av det.
Tack gode herrejisses för nuet!
Livets små guldklimpar finns oftast i nuet!
Headline mumbo jumbo
Jag gillar att skriva....och jag gillar att skriva till synes mumbo jumbo grejer som undertiteln längst upp i titeln.
Om någon inte tänkt på det....okej. Förstårligt. Men de som mot förmodan sett det, kan (kanske) ha funderat vad tusan jag pratar om.
Jag tänkte jag helt sonika ska berätta varför jag skrev vad jag skrev.
Det kan hända att det är totalt ointressant....men vad tusan...det är min blogg. Jag får skriva vad jag vill. Så det så *fnys*
"Melevolent dark spirit, make me live like never before" - Jag ger mig inte, och tar fram det där lilla extra som behövs. Detta är ang. jobbsituationen och vad som krävs.
"Repent upon your savior, in the face of Iblis" - Detta är ang. religioner som ni kanske anat. Jag är stridande ateist, men det är ändå intressant ämne. Detta är en referens till det muslimska Iblis (satan) och hur människor ångrar sig sina "synder" ena stunden för att sedan övergår till en annan tro senare. Troslära är rena fablernas värld och bör enbart tas upp för att få fram värderingar. (Dessvärre har de värderingar i de flesta trosläror blivit allt för föråldrade. Jag hade läst på ang. just mycket om islam vid tillfället och var influerad....
"Remorseful heroes never gain glory" - Hjältar i vardagen som hjälper till utan att få applåder, är dom som lättast misströstar. Man ska inte misströsta...
"Roaring thru the kingdom, on a chariot of fire" - Detta var mest lulllull. Jag tyckte nog mest att de lät schysst att säga... Ibland finns det helt enkelt inget bakom....:) Tråkigt eller hur..... Ni trodde väl att jag hade storhetsvansinne eller nåt ha ha
"Perpetual Poison in a decaying state of mind" - När detta skrevs så hade Pim kommit te sverige och allt var himla svårt. Inte med Pim, utan bara att få allt att gå ihop. Jobb, liv, bostad, pengar....allt det där vardagliga. Allt man gjorde låg ändå och förgiftade ens sinne. Gjorde att man nästan ruttnade innifrån. Men sen blev allt rosa moln och puttinutt! ;)
"At the comets blissful tail, im walking with stars" - Jag kände att allt gick bra i början, Pim hade äntligen kommit te sverige, och härliga lilla Ice oxå. Som att man följde en skön ström med skönt umgänge. Hi hi....sen kom vardagen (läs ovan)
Där har ni några av de titlar som jag fånat mig med. De fyller inget mer syfte än att jag får skriva av mig och även lägga in dolda meddelanden.
För så är det ju aldrig på bloggar man läser någon annanstans. Nej det var elakt. Eller nej det är det inte!?
( Ser ni det hemliga budskapet, en vinst på en miljard kronor står på spel)
Tjingeling!
Like a mirage
Den är som en synvilla
När du är för nära den, så kan du inte se den.
Men om du är tillräckligt långt bort så ser du den.
Men du kan aldrig nå den igen...
Hösten är på ingång...
Hösten smyger sig långsamt in i våra vrår och skrymslen. Hösten innebär många saker, men för mig så är det alltid en aning melankoliskt.
Långsamt så tappar landet sina gröna och lummiga färger, och övergår i ett rostigt orange färgat landskap, för att sedan falla till marken. Likt ett löfte om sommar som aldrig hålls. Ett löfte som leder till besvikelse....varje år.
För mig så är hösten enbart en övergångsperiod. Från sommarens grönska till vinterns karga, kala och livlösa yttre. Med hösten ser man allt som under året byggts upp, vissa och falla till marken. Verkligen sorgligt att se...
Man får helt enkelt hitta egna ljusglimtar i ens liv, likt födslar, födelsedagar och högtider.
Visst har säkerligen hösten några fördelar....men inga jag kan komma på i alla fall...
Nåväl....efter regn och snö kommer våren. En årstid jag tycker om. Allt kommer tillbaka till liv igen....i sin egen lilla takt.
En stilla betraktelse av sveriges byråkrati
Min fru Pim får inga som helst bidrag. Ingen världsnyhet eller sorglig sak; det bara är så.
Hon är däremot lite sur, då dom flesta i hennes SFI klass får någon sorts inkomst/bidrag. Detta Även när de bor i familj med inkomst. Pim bor som ni vet med mig, och jag tjänar enligt Soc eller myndigheter tillräckligt för oss tre (inräknat även lilla Icey). Detta är inget som är fruktansvärt orättvist, men ändå lite tråkigt.
Det är tråkigt på grund av två saker.
1. Pim vill verkligen komma ut i arbetslivet och göra rätt för sig och få ihop pengar.
2. Många i t.ex hennes klass, har inga som helst ambitioner att skaffa pengar. Utan går enbart SFi för att få bidrag.
Detta betyder följande...
Pim som verkligen har svårt att lära sig svenska, och verkligen stretar med inlärnandet, går i en klass där en ansenlig bunt människor även går som verkligen skiter i lektionen, och bubblar konstant. Hur mycket än lärarna försöker få ner kacklandet så är det svårt. Och detta går ut på dom (Som min lilla Pimmy) som verkligen försöker lära sig svenska.
Och dom får betalt för att skita i andra människor.
Det har varit många gånger som Pim kommit hem frustrerad över andra människors nonchalans, och varit på gränsen att ge upp då hon själv känner att det är svårt nog att försöka lära sig svenska i en bra miljö.
Sen så har dessa andra människor mage att klaga över andra aspekter i svenska samhället, när de så tydligt skiter i vare sig lektion eller andra mäniskor.
Nä fyyy fan.
För övrigt så är hela samhället ganska så anti mot invandrare överlag. Och de invandrare som beter sig som svin får alla andra att få problem oxå.
Bara det att få ut föräldrapenning är lite av ett mysterie. Att kunna få bankkonto, eller ens ett id-kort. Många platser är rena moment 22 procedurer.
Nåja....
Nu har skatteverket å andra sidan ändra om detta, så efter sommar 2009 så kan man fixa ID kort via dom utan egen bestyrkning. Dvs jag kan bestyrka för min fru.
Men men.....så kan det vara i byråkratins mecka....år 2009
Min lilla Pimmy....så otålig för att få jobba ibland, så att hon faktiskt gråter.....
Jag önskar att allt kunde vara lättare ibland....
Men en vacker dag kommer du få hjälpa till lilla Pinky!
Eurovision
Vårt bidrag är inte så värst bra dessvärre. Opera-pop som idé känns krystad och det hjälpte inte att se denna Malena sjunga som en man. Refrängen var väl okej, men överlag så var den ganska intetsägande och opersonlig tyckte jag.
Jag tyckte väl mest om Islands låt. De hade en vacker okonstlad låt som sjöngs av vad som verkade vara en proffisionell sångerska. Det fanns hjärta i hennes röst även om låten i sig kunde varit starkare.
Många av de andra ländernas låtar var rena skämt. Den där "gypsy" låten var rolig. Men vill jag se barnporgram så finns det annat. Belgiens låtsas Elvis var ytterst pinsam. Snacka om att det var lite fantasi där....jisses.
Nåväl, nu gick sverige till final iaf. Det gör ju att man kan kolla på lördag av ren nyfikenhet. Nu gissar jag dock att hon får en placering runt 10:e till 15:e plats. (Hur många länder är med i finalen förresten)
Den var helt enkelt inte så märkvärdig, och det fanns många andra låtar som utmärkte sig mer. Men men.....
Visst så är man svensk och önskar henne lycka till. Får se om hon kan höja sig till lördagen.
Nåväl, tebaks till jobbet nu!
Sommardrömmar
Först och främst så ska vi naturligtvis åka till sommarstugan. Vår fina lilla stuga som ligger jämnsmed sörälgens lugna vatten. Med brygga ut i sjön och badplats inte allt för långt borta så är detta verkligen förkroppligandet av vad sommar betyder för familjen Olsson.
En stilla sommardag med lätt bris från sjön upp på stugan där man sitter med en läsk i handen och solsken i blick. Ljumma vindar som smeker en är det som verkligen symboliserar sommar. När kvällen närmar sig hör man ifrån vattnet de rastlösa ljuden från ungfisk som skrider mot sjöns yta. Överallt bubblar det och viskar det. Från de sommarfåglar som ses glida över vattnet till de kvällslika ljuden av naturens gitter verkligen visar detta vad bilden av Sverige är för mig.
Jag kan inte bärga mig....och det är bara gamla vanliga sommarstugan....som vi åker till varje år.
Sen så var det ju lite saker som jag hoppas hinna med också. Gärna en tripp till såväl Stockholm, som Göteborg. För Pim och Ice är faktiskt lite sugna på att se mer av vårt land. För Pim så är nog fiskekyrkan i Göteborg något som hon kommer gilla. Hon är ju ändå en galning i fisk och skaldjur. Man är inte thailändare om man inte gillar det ;)
Jag hoppas naturligtvis på även något besök på någon seriebod för något ev. inköp av en ny Hellboy novell.
Nu är det dock enbart mitten på april. Men tiden går snabbt, och i och med att vi har styrd semester på jobbet, så är det vecka 28 till 31 som är mina semesterveckor.
Suck...
ps. jag längtar verkligen efter sommaren. Att kunna ta ett bad i år är ett måste. Jag vill så gärna ta ett långt och härligt bad i sörälgen :)
Ytterliggare en visning...
Plus
+ Någorlunda fin lägenhet
+ Lekplats precis utanför fönstret
+ Klädkammare!!
+ Även ett bra förråd
+ Ganska bra hyra med tanke på 3rok
Minus
+ Dåligt med barnbagnsplats
+ Tredje våningen
+ Liten tvättstuga
+ Något långt norr
Jag själv tyckte den var okej, men däremot så var ingen annan för den direkt. Pim tyckte inte om tvättstugan, och morsan gnällde över både det ena och andra.
Jag känner enbart att om vi ska flytta, så vill vi komma ner, och dessutom MÅSTE det finnas bra plats för barnvagn. Det väntas ju ändå snart så....
Snö och förbannad snö!
Och jag avskyr att åka buss....mest pga att jag vill vara herre över mig själv.....
och det faktum att jag kan åka betydligt senare :)
Men först och främst avskyr jag detta dregg som kallas snö.
Och just nu "avskyr" jag mina föräldrar som på onsdag ska ner till Thailand och värmen.....för en MÅNAD!!!
Buhu.....fan vad härligt....
Nej, vinter borde avskaffas. Bara kallt, eländigt och svårframkomligt.
Ålderns bitterljuva seger över barnsligheten
Mitt familjehem
Men jag kände mig dock aldrig ensam...
Alltid har jag kännt mig mer tillfreds med djur och natur än med andra människor. På såväl gott som ont. Faktiskt så var det b.la när jag gick sträckan ner till vår postlåda som jag kände mig som lyckligast. Då kunde jag föra egna berättelser för mig själv...
Så under den halvtimma det kanske gick att gå fram och tillbaka till postlådan så gick jag genom skogen, pratandes högt helt improviserade historier om hjältemod och gärna med tragisk utgång.
Gärna fick det vara härligt bombastiska historier där jag var liten förtryckt "underdog" som sträckte min kropp och vann över till synes oövervinnerliga mål, men med ett alltid tragiskt eller bitterljuvt slut. Det fanns väl förmodligen en skön känsla i att avsluta sitt liv i martyrskap som jag gillade. Jag gillar än idag historier framförda på det sättet.
Nåväl, där gick jag genom samma skog år efter år...
genom den uppvaknande våren...
till den livsglada sommaren...
till den sentimentala och eftertänksamma hösten...
till den ödesmättade och karga vintern...
så fanns det ändå alltid i mitt hjärta en historia som skulle berättas; en martyr att fälla; en hjälte att offra.
Idag har glöden för berättandet inte falnat, men åsidosatts av alla de saker som hör livet till. Hustru, barn och framtidsoro får mitt sinne att fyllas till bredden.
Men ändå....någonstans där inne finns den vandrande pojken där, spinnandes på nya trådar till det som en dag ska bli bitterljuva berättelser om heroism och självuppoffrande.
Mitt intresse för bilden och filmen väcktes till stor del under de promenaderna ner till postlådan, och gjorde att (som ni ser ovan) jag började ta foton.
Nu är det dock sent, och jag ska gå och lägga mig hos min kära fru, hålla om henne och sova ljuvt drömmar som en dag kan bli historier.
Varför konfirmerade jag mig?
Jag är inte religös (snarare väldigt anti mot allt inom trosläror), jag var knappast intresserad av kyrkan rent allmänt, och vid den tiden mest intresserad då det fanns en söt tjej i samma konfirmationsgrupp.
Nu har det ändå gått runt 15 år sen detta gjordes, vilket får mig att fundera lite....
I backspegeln så känns det onödigt på vissa sätt och viktigt på andra sätt. Konfirmationen är ju något som sker som en slags mognadsexamen kan man säga, och detta betydde det även för mig till viss del. Även om det nog inte var enligt det sättet som kyrkan hade hoppats.
I stället för att se över de religösa texterna och hitta betydelse där, så var det framförallt en resa till Vadstena som betydde något.
Det var en kombination av uppvaknande, vad gäller tankar och tycke för kvinnor, men även att man släpptes lös med en grupp personer på väg mot vuxenlivet.
Vad säger man......alla hittar vi vår väg på nåt sätt....och även om konfirmation säkerligen ses på som något för att guida en rent spirituellt, så var det för mig något annat....
Aja.......man får vara glad för det man ändå fick lära sig....
Så såg det ut på den tiden....ja hualigen....
