Fredrik Olssons Blogg

Som ung så var jag mycket ensam. Många var de gånger som jag vandrade hem ensam på den ödsliga lilla grusväg som ledde från motorvägen upp till vårt hem.


Mitt familjehem

Men jag kände mig dock aldrig ensam...

Alltid har jag kännt mig mer tillfreds med djur och natur än med andra människor. På såväl gott som ont. Faktiskt så var det b.la när jag gick sträckan ner till vår postlåda som jag kände mig som lyckligast. Då kunde jag föra egna berättelser för mig själv...

Så under den halvtimma det kanske gick att gå fram och tillbaka till postlådan så gick jag genom skogen, pratandes högt helt improviserade historier om hjältemod och gärna med tragisk utgång.
Gärna fick det vara härligt bombastiska historier där jag var liten förtryckt "underdog" som sträckte min kropp och vann över till synes oövervinnerliga mål, men med ett alltid tragiskt eller bitterljuvt slut. Det fanns väl förmodligen en skön känsla i att avsluta sitt liv i martyrskap som jag gillade. Jag gillar än idag historier framförda på det sättet.

Nåväl, där gick jag genom samma skog år efter år...

genom den uppvaknande våren...



till den livsglada sommaren...


till den sentimentala och eftertänksamma hösten...


till den ödesmättade och karga vintern...


så fanns det ändå alltid i mitt hjärta en historia som skulle berättas; en martyr att fälla; en hjälte att offra.

Idag har glöden för berättandet inte falnat, men åsidosatts av alla de saker som hör livet till. Hustru, barn och framtidsoro får mitt sinne att fyllas till bredden.

Men ändå....någonstans där inne finns den vandrande pojken där, spinnandes på nya trådar till det som en dag ska bli bitterljuva berättelser om heroism och självuppoffrande.

Mitt intresse för bilden och filmen väcktes till stor del under de promenaderna ner till postlådan, och gjorde att (som ni ser ovan) jag började ta foton.

Nu är det dock sent, och jag ska gå och lägga mig hos min kära fru, hålla om henne och sova ljuvt drömmar som en dag kan bli historier.