Hmmm... svårt att sova...
Biter kylan dig, i gryningens ljus
Värms kroppen upp, av kärleksrus
Då, när kylan glöms, och endast njutning finns
Då har du nått ditt mål, hat och sorg övervinns
Så sträck ut dig, ta hand om din kära
Det är vackert att bara vara nära
Att finna kärlek som inte går att sära
Regn gör dig våt, tyngda gråa moln fyller skyn
Du glöm det, dansa i den leriga dyn
Tanken att hon finns, ger dig ju livslust
Så dröm, i regnets fall, varmt om din ålders höst
Sitt på altan, lapa sol, och håll hand
Ni behöver inte prata, för att knyta band
Promenera hand i hand, längs med nån strand
Bara så ni vet
Ni är ett
Ni är ett
Världen har sin gång, det vet vi, både du och jag
Vi är ihop, säger adjö, och dör säkert en vacker dag
Men glöm aldrig bort dom regniga, soliga tider som funnits
Dom har du fått, det är priser som vunnits
Så ta en andaktsstund, se ut genom ditt fönster
Vad ser du, något nytt, eller gamla mönster
Inget är fel i denna värld, så länge du ler
Vad som än möter din blick, tänk bara – jag vill ha mer!
Ropa ut på gatan vad du känner
Vem bryr sig vad för snuskigt du bekänner
Bara en och annan, vet vad du menar
Skrik ut, skalla dina rop, jag lovar det renar
Kyss, omfamna och säg sanna saker
Det räcker i denna värld för orakel
Blunda aldrig för saker som går snett
Gå vidare, använd, och tänk vad de gett
Så som avslutning, tänk då på mig
Jag sitter ju ensam, och tänker på dig
Kanske inte på det sättet du tror
Du kan vara flickvän, syster eller bror
Vad vill jag då med detta berätta
Inte att saker och ting är lätta
Inte heller att allt är svårt
Det handlar inte bara om dig, det handlar om vårt
Bara så ni vet
Vi är ett
Vi är alla ett
Art of Delusion
Slowly the dull knife approached his naked face. The killer were inches from his bare throat when suddenly, he stopped in motion. The distinction from right and wrong were a line hard to draw. A hard line indeed, he thought to himself frightened.
"Is this the way im going to die" he sadly thought, while looking at the moonlit blade, eagerly awaiting its first taste of blood.
Jag har alltid gillat att skriva, så jag skrev denna lilla "sak" nu.
Läs inte in nåt i dens historia på mig. Jag hade helt enkelt lust att skriva lite :)
"Is this the way im going to die" he sadly thought, while looking at the moonlit blade, eagerly awaiting its first taste of blood.
"Is there no other way....im not ready to die!".
He tried to will the hand of the killer to drift away from its already taken path.
He tried to will the hand of the killer to drift away from its already taken path.
But no thought could change the coarse of the slowly adjecent knife.
"What have i done to my life, to deserve this?"
The leaves outside the darkly shaped windows fluttered in the distant wind.
Then a sharp thin pain came from nowhere.
The leaves outside the darkly shaped windows fluttered in the distant wind.
Then a sharp thin pain came from nowhere.
He tried to shriek but couldnt let out even the smallest of sounds. Blood came pouring down. Faster and faster.
The killers knife had only knicked his throat yet the amount of blood coming out was astounding.
The killers knife had only knicked his throat yet the amount of blood coming out was astounding.
Pain always had the strangeness of feeling more from a lesser wound. This was a fact he somehow knew from a distant memory.
The killers knife were now right in front of his left eye. Dangling almost in spite. In ridicule.
You are going to die here, the knife speaked to him.
Who could save him. There were noone in the vicinity. Not for miles.
You are going to die here, the knife speaked to him.
Who could save him. There were noone in the vicinity. Not for miles.
His eyes had been staring at the knife for so long, that they had escaped everything else.
"Maybe this is the time, maybe my final restingplace is right here" And although these thoughts would´ve scared him before, now they almost were calming. Soothing even.
He then saw the knife moving away from him. As if to take aim. As if to collect power.
"Was this it!" he thought ambigous. "Maybe this is the right thing, maybe not..." Not a single thought could stand still in his mind.
"Was this it!" he thought ambigous. "Maybe this is the right thing, maybe not..." Not a single thought could stand still in his mind.
Then he saw something that shook him. Something so horrific it made his blood turn to ice in his veins.
The arm containing the knife were not attached to any killer. The knife were in his hand. Attached to his body.
"You had this coming". A thought out of nowhere whispered in his mind. "
You are a freak, a loose cannon and must be estinguished".
You are a freak, a loose cannon and must be estinguished".
He realized he were the nameless killer. Right then, the blade came toward him in a soaring race. A race he couldnt and wouldnt win.
And so his life ended, as the knife flew into his jugular.
And as the world slowly turned dark, he only glimpsed that outside; the leaves started to calm down. And the dawn were spreading a shimmer of gold red streams.
And so his life ended, as the knife flew into his jugular.
And as the world slowly turned dark, he only glimpsed that outside; the leaves started to calm down. And the dawn were spreading a shimmer of gold red streams.
A new dawn, and yet another death. A pointless and miniscule death in the grand scheme of things. Yet another blood stained floor from just another nameless human being.
Jag har alltid gillat att skriva, så jag skrev denna lilla "sak" nu.
Läs inte in nåt i dens historia på mig. Jag hade helt enkelt lust att skriva lite :)
Tjingeling!
Utkast av "Endast skuggor" - Kort påbörjan av novell
En kort bit ur en något gammal text jag skrivit. Ge gärna kritik.
"Endast skuggor"
Förnimmelser. Endast förnimmelser av de människor som en gång känt honom fanns kvar.
Likt fantomskepnader som flöt genom hans sinne. Men så här hade det inte alltid varit.
En gång kunde han se, röra och tala. Nu var han stum. Nu var han död. Gustav var inte längre en levande människa.
Gator, så skinande och så blanka, far under hans svävande ande. Flytandes fram utan riktning, utan mål. Skuggor som hastigt far förbi och igenom hans kropp. Hur var detta möjligt, hur blev det så här…
Ju mer han ansträngde sig för att komma ihåg, desto fler minnesbilder poppade upp.
Han stannar till utanför ett fönster. Ett vitt hus med brunt tak. Innanför sitter en familj och äter. Han ser maten; födan som följsamt försvinner ner i deras skuggliknande kroppar. Rött upplyst materia, som glider nerför deras vad till synes bör vara halsar, ner i ett varmt inre. Personernas omnejd, aura om du så vill, lyser av en egen särdeles mystisk kraft.
Detta är tre personer som sitter och äter. Men också tre personer som visar olika känslor. Den robustare av kropparna verkar vara mannen, som av någon anledning visar en stark ljusgul aura, med stark utlinjering. Utlinjeringen som på ett intuitivt sätt visar på att det är just en man. En man med en något reserverad ton.
Den andra personen har en mindre kropp, en spädare sådan, med en grönaktig aura och med en tunn blå utlinjering.
Detta antar Gustav vara en kvinna. En kvinna fylld med oro och längtan och tvivel. Längtan efter någon annan. Någon som inte ens finns i närheten. Någon som finns på andra sidan staden. Någon som hon djupt inne älskar, men som hon inte kan få.
Den tredje personen är liten. Av utlinjeringen att se så är det en ung pojke. Hans aura är skarpt blå med vissa sekvenser av rött. Där de röda alltmer pulserar. Alltmer byggs upp.
Pojken verkar ha en yta av tillfredställning och spelad lycka över sig. Så mycket som hans lilla kropp klarar i ett socialt sammanhang. Men endast synligt för Gustav är den underliggande grova ilska som den unga pojken har.
Ett så tillbakahållet raseri att man kan se såväl tycke och smak för mord i hans aura. Detta är något som verkligen griper tag i Gustav så hårt att han för ett ögonblick får svårt att fokusera blicken. En stund senare vänder han blicken återigen på pojken, och ser dess sjukliga aura som i sig reser sträckan från pojken och in i såväl mannen som kvinnans auror.
En stilla tanke sätter sig fast i Gustavs sinne. Denna pojk kommer utföra något hemskt, något avskyvärt inom kort. Inom kort kommer denna person explodera i ett hav av raseri och blod.
Plötsligt så finner Gustav sig svävandes vidare, likt en dröm. Skepnader som är framför honom ses ibland accelerera. Likt en film som spolas framåt.
"- Var är jag på väg…? "
Där, på marken ligger en kropp. En mörk och svart sådan som har ett fåtal små ljusröda pulserande fläckar. Något som rent spontant betyder för Gustav att denna kropp är på väg att dö. Han tycks sugas mot kroppen. Tycks dras mot den som om en kraft tagit tag i honom. I detta fall går det inte utröna om kroppen avger någon form av ondska eller godhet, eller ens den minsta form av känsla. Den bara är där. Liggandes, väntandes.
Han börjar tappa greppet om sig själv. Förlora kampen mot kraften, som får honom att sugas in i kroppen.
Han hör han sig själv skrika för hög hals. Ambulanspersonalen hörs som en kakafoni i bakgrunden.
"– Han vaknade nu. Ge honom en injektion av…. "
Alla ljud tycks lägga sig över honom likt en blöt filt. Som om han har lock för öronen försöker han höra vad som sägs. Men allt ljud får bara en avlägsen ton över sig.
"- Vad har hänt…..var är jag…..hur…! "
En rödhårig ung sköterska lutar sig schyssandes över honom.
"- Tyst nu. Ni har klarat er. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra."
Hon är kort tänker han när han domnar av och faller in i medvetslöshet.
Vid ytterliggare ett tillfälle vaknar han upp, och ser att han än är kvar i ambulansen. Fast nu färdas han.
Han kan känna asfalten under hjulen. Dess dova brummande medan den far vidare över den torra vägen.
"- Herrn, ni hade tur. Hade inte bilen vänt precis när föraren sett dig. Så skulle jag nog inte prata med dig nu".
Hon var bedövande ljuvlig tyckte han. Hon var inte lång. Men inte för kort heller och med ett leende som fick honom att känna hjärtat i bröstet. Som fick honom att känna sig levande.
"- Tack tack…..tack min ängel!"
Så faller han in i sömnen igen.
"- Sådär för in honom direkt på akut. Hallå där….ur vägen!!"
Människor som springer, taklampor som skiner starkt i hans ögon. Vilken smärta. Vilken fasansfull smärta.
Dörrar som öppnas och doktorer och sköterskor som hojtar till varandra. Än en gång, försvinner han in i sinnets mörka vrå.
Vår i luften, en fågel hörs på avstånd. Öppnar ögonen.
"- Jamen god dag herr Javelin. Jag ser att du är på gång. Det var ju skönt att vi fick tillbaka dig. Det såg illa ut ett tag. Men nu ska ni allt se att allt blir bra".
Inga ord kommer, tungan känns låst.
"- Det ni känner nu är morfinet. Ni kommer må bättre snart ska ni se."
Han stänger igen ögonlocken och sover. Sover fridfullt. Drömmar om mörka skepnader.
Om personer som kännts av sin närvaro, men ändå inte synts gäckar hans drömmar.
Någonting som han inte ser är bredvid honom. Någonting som vill honom illa.
"- Så så….herr Javelin….lugna ner er, lugna ner er. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra."
Den unga sköterskan, står lutandes över honom.
"- Ni skrek så mycket att ni väckte hela avdelningen….!"
En moderlig uppsyn far över hennes vackra ansikte.
"- Herr Javelin, hade ni en marddröm….Ni låg och skrek ett namn. Om jag inte misstar mig så skrek ni bilförarens namn. En viss Johansson. En viss Gustav Johansson."
Han försöker få fram ord genom sin rossliga hals, försöker få fram ett ljud. Men enbart en svag viskning undkommer.
"- Men jag är Gustav…..jag är Gustav Johansson."
Ett ögonblick ser sköterskan misstänksamt på honom.
"- Nej nej….Herr Javelin, ni är er själv. Ingen annan."
Hennes ansikte får en ton av vemod över sig. Likt det ansikte en doktor har när han pratar med galna människor. Förlåtande och nedlåtande på samma gång.
"- Nej jag är Gustav….Jag är Gustav!!"
"- Nej Herr Javelin, Gustav Johansson dog i bilolyckan som ni var del av. Han är tyvärr inte vid liv längre."
Hans huvud fylls av tankar. Det kaos av känslor och ångest som slår honom består mestadels av ovisshet.
Men då slår det honom. En tanke som måste vara rätt.
Han tog fel kropp. Han är inte längre sig själv. Han är död……men lever någon annans liv.
Han är död………..och levande på samma gång!
Så långt ger jag ut av denna ofullbordade lilla novell. Är den något att spinna vidare på. Vad förslags förändringar och tweakningar tycker ni bör göras. Jag vet att den är ofokuserad till viss del och säkerligen har både det ena och andra grammatiska felet. Men jag är intresserad av andra synvinklar och tillvägagångssätt för själva dramaturgin och skrivandet.
Ge gärna era idéer om själva historien. Bra eller dålig. Vad kan förbättras? Är den ens intressant att läsa...?
/Freddy
"Endast skuggor"
Förnimmelser. Endast förnimmelser av de människor som en gång känt honom fanns kvar.
Likt fantomskepnader som flöt genom hans sinne. Men så här hade det inte alltid varit.
En gång kunde han se, röra och tala. Nu var han stum. Nu var han död. Gustav var inte längre en levande människa.
Gator, så skinande och så blanka, far under hans svävande ande. Flytandes fram utan riktning, utan mål. Skuggor som hastigt far förbi och igenom hans kropp. Hur var detta möjligt, hur blev det så här…
Ju mer han ansträngde sig för att komma ihåg, desto fler minnesbilder poppade upp.
Han stannar till utanför ett fönster. Ett vitt hus med brunt tak. Innanför sitter en familj och äter. Han ser maten; födan som följsamt försvinner ner i deras skuggliknande kroppar. Rött upplyst materia, som glider nerför deras vad till synes bör vara halsar, ner i ett varmt inre. Personernas omnejd, aura om du så vill, lyser av en egen särdeles mystisk kraft.
Detta är tre personer som sitter och äter. Men också tre personer som visar olika känslor. Den robustare av kropparna verkar vara mannen, som av någon anledning visar en stark ljusgul aura, med stark utlinjering. Utlinjeringen som på ett intuitivt sätt visar på att det är just en man. En man med en något reserverad ton.
Den andra personen har en mindre kropp, en spädare sådan, med en grönaktig aura och med en tunn blå utlinjering.
Detta antar Gustav vara en kvinna. En kvinna fylld med oro och längtan och tvivel. Längtan efter någon annan. Någon som inte ens finns i närheten. Någon som finns på andra sidan staden. Någon som hon djupt inne älskar, men som hon inte kan få.
Den tredje personen är liten. Av utlinjeringen att se så är det en ung pojke. Hans aura är skarpt blå med vissa sekvenser av rött. Där de röda alltmer pulserar. Alltmer byggs upp.
Pojken verkar ha en yta av tillfredställning och spelad lycka över sig. Så mycket som hans lilla kropp klarar i ett socialt sammanhang. Men endast synligt för Gustav är den underliggande grova ilska som den unga pojken har.
Ett så tillbakahållet raseri att man kan se såväl tycke och smak för mord i hans aura. Detta är något som verkligen griper tag i Gustav så hårt att han för ett ögonblick får svårt att fokusera blicken. En stund senare vänder han blicken återigen på pojken, och ser dess sjukliga aura som i sig reser sträckan från pojken och in i såväl mannen som kvinnans auror.
En stilla tanke sätter sig fast i Gustavs sinne. Denna pojk kommer utföra något hemskt, något avskyvärt inom kort. Inom kort kommer denna person explodera i ett hav av raseri och blod.
Plötsligt så finner Gustav sig svävandes vidare, likt en dröm. Skepnader som är framför honom ses ibland accelerera. Likt en film som spolas framåt.
"- Var är jag på väg…? "
Där, på marken ligger en kropp. En mörk och svart sådan som har ett fåtal små ljusröda pulserande fläckar. Något som rent spontant betyder för Gustav att denna kropp är på väg att dö. Han tycks sugas mot kroppen. Tycks dras mot den som om en kraft tagit tag i honom. I detta fall går det inte utröna om kroppen avger någon form av ondska eller godhet, eller ens den minsta form av känsla. Den bara är där. Liggandes, väntandes.
Han börjar tappa greppet om sig själv. Förlora kampen mot kraften, som får honom att sugas in i kroppen.
Han hör han sig själv skrika för hög hals. Ambulanspersonalen hörs som en kakafoni i bakgrunden.
"– Han vaknade nu. Ge honom en injektion av…. "
Alla ljud tycks lägga sig över honom likt en blöt filt. Som om han har lock för öronen försöker han höra vad som sägs. Men allt ljud får bara en avlägsen ton över sig.
"- Vad har hänt…..var är jag…..hur…! "
En rödhårig ung sköterska lutar sig schyssandes över honom.
"- Tyst nu. Ni har klarat er. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra."
Hon är kort tänker han när han domnar av och faller in i medvetslöshet.
Vid ytterliggare ett tillfälle vaknar han upp, och ser att han än är kvar i ambulansen. Fast nu färdas han.
Han kan känna asfalten under hjulen. Dess dova brummande medan den far vidare över den torra vägen.
"- Herrn, ni hade tur. Hade inte bilen vänt precis när föraren sett dig. Så skulle jag nog inte prata med dig nu".
Hon var bedövande ljuvlig tyckte han. Hon var inte lång. Men inte för kort heller och med ett leende som fick honom att känna hjärtat i bröstet. Som fick honom att känna sig levande.
"- Tack tack…..tack min ängel!"
Så faller han in i sömnen igen.
"- Sådär för in honom direkt på akut. Hallå där….ur vägen!!"
Människor som springer, taklampor som skiner starkt i hans ögon. Vilken smärta. Vilken fasansfull smärta.
Dörrar som öppnas och doktorer och sköterskor som hojtar till varandra. Än en gång, försvinner han in i sinnets mörka vrå.
Vår i luften, en fågel hörs på avstånd. Öppnar ögonen.
"- Jamen god dag herr Javelin. Jag ser att du är på gång. Det var ju skönt att vi fick tillbaka dig. Det såg illa ut ett tag. Men nu ska ni allt se att allt blir bra".
Inga ord kommer, tungan känns låst.
"- Det ni känner nu är morfinet. Ni kommer må bättre snart ska ni se."
Han stänger igen ögonlocken och sover. Sover fridfullt. Drömmar om mörka skepnader.
Om personer som kännts av sin närvaro, men ändå inte synts gäckar hans drömmar.
Någonting som han inte ser är bredvid honom. Någonting som vill honom illa.
"- Så så….herr Javelin….lugna ner er, lugna ner er. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra."
Den unga sköterskan, står lutandes över honom.
"- Ni skrek så mycket att ni väckte hela avdelningen….!"
En moderlig uppsyn far över hennes vackra ansikte.
"- Herr Javelin, hade ni en marddröm….Ni låg och skrek ett namn. Om jag inte misstar mig så skrek ni bilförarens namn. En viss Johansson. En viss Gustav Johansson."
Han försöker få fram ord genom sin rossliga hals, försöker få fram ett ljud. Men enbart en svag viskning undkommer.
"- Men jag är Gustav…..jag är Gustav Johansson."
Ett ögonblick ser sköterskan misstänksamt på honom.
"- Nej nej….Herr Javelin, ni är er själv. Ingen annan."
Hennes ansikte får en ton av vemod över sig. Likt det ansikte en doktor har när han pratar med galna människor. Förlåtande och nedlåtande på samma gång.
"- Nej jag är Gustav….Jag är Gustav!!"
"- Nej Herr Javelin, Gustav Johansson dog i bilolyckan som ni var del av. Han är tyvärr inte vid liv längre."
Hans huvud fylls av tankar. Det kaos av känslor och ångest som slår honom består mestadels av ovisshet.
Men då slår det honom. En tanke som måste vara rätt.
Han tog fel kropp. Han är inte längre sig själv. Han är död……men lever någon annans liv.
Han är död………..och levande på samma gång!
Så långt ger jag ut av denna ofullbordade lilla novell. Är den något att spinna vidare på. Vad förslags förändringar och tweakningar tycker ni bör göras. Jag vet att den är ofokuserad till viss del och säkerligen har både det ena och andra grammatiska felet. Men jag är intresserad av andra synvinklar och tillvägagångssätt för själva dramaturgin och skrivandet.
Ge gärna era idéer om själva historien. Bra eller dålig. Vad kan förbättras? Är den ens intressant att läsa...?
/Freddy
Då och nu....
I nattens sena timma så föll det sig så att jag tog mig en titt på "gammalt" skrivet matrial, och snubblade över denna text som jag ska ha skrivit den 18 november 2003.
Detta såg jag efter ha kollat på skapelse datum för Word dokumentet. Detta skrevs antagligen efter någon liten hjärtesorg eller nåt annat försök till självdestruktivitet.
Här följer ett sammandrag:
Gråt ej nå mer nu
Allt ska bli så bra
Du kommer att finna
Mig hos dig var dag
Så tappa ej på tårar
Dom är så värdefulla
Att inte tappa dom på mig
Är att säga nej
Så torka dina ögon
Och snälla gå din väg
Så låt mig försvinna
Upp i himlens härd
Bli fri och glad
Finn någon ny
Ta ett ungdomens bad
Bli ordentligt kry
Släng bort dina tankar
Om de glada dar
Dom vi tillbringade
Tillsammans Du & jag
Gråt ej nå mer nu
Allt ska bli okej
Du var min dam
Snälla kom ihåg mig
Gråt ej nå mer nu
Allt ska bli bra
Du kommer att finna
Mig hos dig var dag
Så tappa ej på tårar
Dom är så värdefulla
Att inte tappa dom på mig
Är att säga nej
Bli fri och glad
Finn någon ny
Ta ett ungdomens bad
Bli ordentligt kry
Så torka dina ögon
Och snälla gå din väg
Så låt mig försvinna
Upp i himlens härd
Gråt ej nå mer nu
Allt ska bli bra
Du kommer att finna
Nån bättre karl nån dag
Jag vet hur det var
Men nu är tiden förbi
så se vad du har
du är äntligen fri
När jag nu läser den här gamla texten så är det ett par grejer jag tänker på. Först och främst så börjar den ganska så sorgset med anspelningar på att "låtas" gå upp i himlens härd, men för att sedan handla om att ta ett "ungdomens bad", vad tusan nu det ska betyda.
Aja, jag tycker det hela var himla lustigt, för att nu när jag läser texten så känns det som att jag söker efter något, som att ja känslan om att något bättre ska komma längre fram.
Vad jag vet nu, som är lite kul, är att Ice föddes den 18:e november 2003, så förhoppningsvis har någon fått en bättre "karl" i sitt liv. ha ha....
Bara en liten tanke så här på natten........
Detta såg jag efter ha kollat på skapelse datum för Word dokumentet. Detta skrevs antagligen efter någon liten hjärtesorg eller nåt annat försök till självdestruktivitet.
Här följer ett sammandrag:
Gråt ej nå mer nu
Allt ska bli så bra
Du kommer att finna
Mig hos dig var dag
Så tappa ej på tårar
Dom är så värdefulla
Att inte tappa dom på mig
Är att säga nej
Så torka dina ögon
Och snälla gå din väg
Så låt mig försvinna
Upp i himlens härd
Bli fri och glad
Finn någon ny
Ta ett ungdomens bad
Bli ordentligt kry
Släng bort dina tankar
Om de glada dar
Dom vi tillbringade
Tillsammans Du & jag
Gråt ej nå mer nu
Allt ska bli okej
Du var min dam
Snälla kom ihåg mig
Gråt ej nå mer nu
Allt ska bli bra
Du kommer att finna
Mig hos dig var dag
Så tappa ej på tårar
Dom är så värdefulla
Att inte tappa dom på mig
Är att säga nej
Bli fri och glad
Finn någon ny
Ta ett ungdomens bad
Bli ordentligt kry
Så torka dina ögon
Och snälla gå din väg
Så låt mig försvinna
Upp i himlens härd
Gråt ej nå mer nu
Allt ska bli bra
Du kommer att finna
Nån bättre karl nån dag
Jag vet hur det var
Men nu är tiden förbi
så se vad du har
du är äntligen fri
När jag nu läser den här gamla texten så är det ett par grejer jag tänker på. Först och främst så börjar den ganska så sorgset med anspelningar på att "låtas" gå upp i himlens härd, men för att sedan handla om att ta ett "ungdomens bad", vad tusan nu det ska betyda.
Aja, jag tycker det hela var himla lustigt, för att nu när jag läser texten så känns det som att jag söker efter något, som att ja känslan om att något bättre ska komma längre fram.
Vad jag vet nu, som är lite kul, är att Ice föddes den 18:e november 2003, så förhoppningsvis har någon fått en bättre "karl" i sitt liv. ha ha....
Bara en liten tanke så här på natten........
Somewhere else.
The rain came falling down upon the road down below my window as i muttered to myself.
- Wouldnt it be nice just to be somewhere else...!
Never had a working day felt so downstraight boring as this one. Yawning thru the morning, all thru the day, my sense of determination was being dull as an old lumberjack axe.
Unfortunately for me, the hours that remained felt like monumental giants rising up to the sky, claiming the sun for themselves. No sun and no glory for me. Only a glooming feeling of absence of life is all there is.....
Also if i didnt sell, my conscience would get one more thorn into its already bludgened shell.
Oh, how i longed to run away from this place.
Even to sit om my now rainsoaked bike would make my lips change its demeanor.
But when your at work, you dont have time enough to think about these things. You must do your work and nothing more.
Well, that may be as it may, i just cant release this feeling of wanting to be somewhere else....
