Fredrik Olssons Blogg

Tidigare i veckan, så tog vi oss in till veterinären för att se över Rufus; min katt.

Detta då han snabbt magrat av på sistone och dessutom börjat pinka för mycket.

Det visade sig att han har diabetes.

Så nu står vi inför några val hur vi ska göra.

Ska vi fortsätta med specialfoder, eller insulinsprutor eller rent av låta honom somna in.

Det är naturligtvis inget enkelt. Särskilt när man som jag har haft katten i princip sen han föddes. Detta då jag var med när han föddes då hans mor är mina föräldrars katt.

Han betyder jättemycket för mig, och det är verkligen jobbigt att sitta på jobbet och avvakta för att se vad som egentligen sägs där.

Jag hoppas att vi kommer igenom detta, och det lät halvoptimistiskt ändå när vi var där i tisdags. Men verkligheten är att han har diabetes, och det är inget att leka med.

Jag vet att det är en klyscha, jag vet att alla säger det om sin katt.
- Han är så speciell, han är så annorlunda....


Ja ja, han är allt det där....men ändå mer.

För er som träffat honom, så vet ni att han är en väldigt social och framförallt tillgiven katt. Han vill att man uppmärksammar honom och ser honom.

Han vill vara med dig, och han vill även vid sin snart 13 års ålder vara nära.

Det här är katten som alltid väckte mig med att dutta tassen mot mitt ansikte. Och när han förstod att jag inte skulle vakna, kurade ihop sig tätt på kudden intill och låg och spann och helt enkelt väntade. För att sedan när han ansåg han varit snäll nog och väntat, började på nytt att dutta med tassen för att säga till att nu är det dags att vakna.


Han är katten som förstår när han får gå ut, och när han inte får gå ut. Han kan åka till sommarstugan i Hällefors där han vet att han får gå fritt, håller sig nära huset och även om man inte ser honom, ändå vet att han är nära.

Likaså ute hos mina föräldrar...


Men hemma så kommer han fram när kopplet klingar och vet pliktskyldigt att ställa sig vid dörren för att få på sig selen.

Och apropå hans uppmärksamhetsbehov, så är det ofta man sitter vid sin dator/tv eller vad nu man tittar på, och känner en sökande blick i nacken.

När man så tittar dit så kollar han frågandes, går det bra om jag går i soffan och myser med dig. Lyfter jag då handen för att visa att han får, så kommer han. Gör jag det inte, så hoppar han ner.


Detta är något som jag antar bara kattägare kan relatera till. Dom flesta som inte har katt, säger att det är ett himla tjat om personlighet, fast det i grunden rör sig om samma instinkter.

Jag håller självklart inte med, då jag har haft flera katter både som jourhem, men även i min uppväxt.

Alla har burit på drag som inte går att jämföras. Alla har levt liv, och haft olika personligheter, lynnen, intressen och affektionsområden.

Rufus drag är; han vill vara med människor. Han är bortskämd, och lite sur av att Rasmus, den andra katten kom till oss. Men har nu likt den gubbe han är, accepterat faktumet.
Vid besök så kommer han alltid till gästen, oavsett vem, och vill bli sedd och accepterad. Inte för att han inte kan få det av oss, utan för att han helt enkelt är en katt som ger. Ger närhet, och får människor att känna sig utvalda.

Detta på gott och ont, då några jag känner har allergier, men att han ändå försöker visa sin närhet och intresse.


Rufus, var med under tiden jag flyttade hemifrån, skaffade lägenhet, lekte singelliv, lekte lan med polarna, genom olidliga spelsessioner, musicerande, träffade tjejer, träffade fru, skaffade barn, genom flyttar och genom uppgångar och nergångar.

Han var den enda fasta punkten i min vardag när jag i princip gick från ung kille till vuxen man. Och är en stor del av min personlighet, då det som speglas i honom också speglas i mig.


Jag önskar att diabetesen var enkel, att pengar var en outsinlig källa och att jag kunde garantera att insulininjektioner blir strikta.....om det nu ens blir insulinalternativet.


För er som träffat honom, och känner honom, så får ni gärna berätta något som ni tycker kännetecknar hans sätt att vara.

Varför? jo, för att jag helt enkelt känner för att bli peppad, för att jag helt enkelt vill höra om mina tankar enbart är ensamma eller om det finns något sant i det som jag precis skrivit.

Over and out!

För fyra fem år sen så hade min katt Rufus problem. Han hade urinsten. Detta är något som är allvarligt då det i regel kan föranleda avlivning.

Så häromnatten så skrek o gnydde han som bara den. Han försökte kissa; överallt, i kattlåda och i alla rum.

Ohållbart blev det i morse, då han fortfarande inte blivit bättre. Jag befarade det värsta med tanke på hans bakgrund.


Jag som naturligtvis skulle börja första dagen på ett nytt projekt var naturligtvis tvungen att se över detta.

Jag ringde hit och dit, försökte få kontakt med det ena och andra. Sedan fick jag tag på ett ställe dit vi kunde komma in för att se över situationen. Så jag chansa o åkte helt enkelt.

Efter en evighet så fick vi till slut komma in.


Efter lite snack så visade det sig dock vara bättre än jag trodde (även om det naturligtvis är fortfarande under behandling).

Han har urinvägsinfektion kan man säga, och har nu fått antibiotika och en söt krage :D


Så nu är det antibiotika som ska med en till synes stor sprutliknande mojäng sprutas in i hans mun två gånger om dagen, samt att se efter honom så han håller sig på lådan.


Suck.....jag var extremt nervös där ett tag..... Men nu är allt bra. Jag ska dessutom ta med ett urinprov tebaka till djurkliniken på måndag.


Stackars lilla Rufus...