Fredrik Olssons Blogg

 

Kvällsföreläsning på Bosön

Jag satt och lyssnade på denna låt som jag inte förstår dess språk av, men med den i stunden funna klarhet som infunnit sig i mig; tilllät mig själv bara lyssna. Känna och tänka. Tänka vad hon uttrycker. Vad hon med vad i klippet ser ut att vara i slutet av hennes liv berättar.

Denna låt, om ni tar er tid att lyssna på den, samt om möjligt även ta in hennes uttryck och känsla. Gav mig en känsla av stolthet, rakryggad attityd av en kvinna vars liv varit upp och ner. Men där det ändå inte finns ånger.

Nu är det ju så att just denna låt; efter som jag är nyfiken, och till viss del från början förstod handlade om att man inte ångrar något. Att man helt enkelt säger - Nej, jag ångrar ingenting.

Och att hennes kraftfulla och uttrycksfulla sång även samtidigt verkligen påvisade detta (även om jag sedan fick veta att sången skrevs ca fyra år innan Piafs uppträdande och för främlingslegionen i åtanke) så fick de ord vars språkliga mening stod mig förbi, ändå en sann mening och därmed ett genuint intryck av hennes eget liv.



Nu slog det mig efter jag såg detta att jag ville se just utvecklingen och skarpslipningen av den talang som artister besitter eller besuttit.

För precis efter Piaf, så dök följande klipp upp på Louis Armstrong, sjungandes What a wonderful world.

I detta klipp sjunger han den då mångt sjungna låten. Som han säkerligen framfört ett otal gånger. Men ändå, finner han energi att via denna texts sång och musik framföra ett uttryck för vad låten handlar om.

Minspel, och genuin tilltro till världen och framförallt uppskattning av världen, speglas verkligen galant i herr Armstrongs ansikte. Vilket fick mig att verkligen njuta av låten på ett helt annat sätt. Att se det speglas genom artistens själ så att säga, att se orden och att därmed även få ytterliggare förståelse för låten, och därmed framförallt det den vill säga. Det är vad artisten i detta fall, men många års slipning har vässat; utan att för den delen med ålderns intåg tappa gnista. 

Titta här på herr Armstrongs leende och mimik, och säg själv vad ni tycker/känner.

Musiken han förmedlar säger en del, hans energi också, och bildar i mitt huvud faktiskt bilder av de saker han beskriver. Som han förmedlar med sång och med inlevelse.



Detta fick mig att nu vilja rota mer. Vad jag blev nyfiken på var en artists evolution, så att säga. Då gammal ålder speglar exempelvis visdom, lekfullhet och erfarenhet, så påvisar även ungdom på en så att säga rak-på-sak attityd. 

Jag kom därmed in på Ray Charles. En man vars liv präglades främst av två saker. Sin syn och sin musik.

Först såg jag ett klipp på en ung Ray Charles, spelandes Hit the road Jack. Vilket i sig ändå påvisar hans ungdom och naivitet, men framförallt hans då påbörjade resa genom livet.

En skön låt som hur hummande enkel i sin uppbyggnad, ändå resonerar av mänsklig vardag. Då herr Charles, sades ha haft kvinnoaffärer och därmed just kommit hem till ex. flickvän/fru, och möjligtvis fått just detta svar.

- Hit the road Jack!

Denna låt speglade som sagt säkerligen hans liv och fick mig att se honom som den unga man han till synes är.


Men tid passerar för oss alla. Och med åldern så kommer erfarenhet och insikt. Vilket fick mig att vilja se samma låt fast långt fram i tiden.


Kan man utröna något från mannens senare del av livet i framförandet.

Jag skulle absolut vilja påstå det. I detta klipp nedan, ses Charles spela 1996, och vad jag känner så har den tid som passerat, även följt med in i låtarna. Och även så i Hit the road Jack.

Han verkar ha förlikat sig med hur han mycket väl var som ung, och framförallt ser ironin i det hela nu på ålderns höst. Och märkligt nog så har han en vitalitet och berättarskap som därmed kommer fram mycket mer.


Samma låt - Hit the road Jack, med en gammal Ray Charles, där han visar inte bara sin sköna stil, men även visar på något plan att han har förståelse för sången. Att han har förståelse för sitt liv och vad han gjort eller inte gjort, och istället för att älta använder det för att vrida på det och därmed få det ironiskt och absolut mer tilltalande. Verkligen igen likt en genväg in i en annan mans själ.

Nu är detta ett inlägg av ren utforskarlust och framförallt fascination över många av de artisters inlevelse och äkthet. Att kunna förmedla genom sång, genom musik vad som hänt, vad som varit och få publiken att inte bara höra en skön sång. Utan även få en riktig inblick i en artists liv.

All bra musik grundar sig alltid utifrån artisten. I de fallen där musiken inte kommer innifrån artisten, så kan en bra artist ta till sig och omvandla låten till sin, genom att lägga in sitt liv i raderna av text. Sitt liv i musikens noter. Och därmed göra det till sitt.


Jag satt så, och gick igenom ett otal artister. Allt från Freddie Mercury, till Frank Sinatra. Och hela tiden med öppenhet oavsett genre och tid. Vilket fick mig att nu denna stund känna en väldigt stor respekt och förundran över dessa alla artisters äkthet.

---

Jag skulle mycket väl vilja slänga upp klipp på klipp, med artister och deras numera nyfunna respekt från min sida. Kan det vara att jag är tillräckligt gammal för att kunna uppskatta sånt här. Eller är det jag som person. Jag vet inte.


Men mitt enda råd till er är att, oavsett musikgenre, oavsett ålder, gammal som ung. Låt er ta in musiken, och framförallt ta in artisten. De riktiga artisterna är de som inte bara framför en låt; utan framför sitt inre genom musiken.

Jag vet att många har olika smak, och det är ju bara så. Men att låta er låsas av era egna tidigare åsikter, gör att ni missar i mitt sinne mycket. Det finns en tanke med alla artister. Även om det naturligtvis ses igenom, när det handlar om påkostade förproducerade låtar, covers utan känsla eller helt enkelt något så litet som att - Jag lyssnar inte på reggae!, eller - Jag lyssnar inte på swing!, eller liknande. 

Om man låser in sitt tänkande på detta sätt så missar man bara så mycket av underbart framförande av musik. Allt bör ges en chans; allt från ex Britney Spears, Susan Boyle, Enya till U2, AC/DC och Weeping Willows.

---

För att avsluta detta tjatiga inlägg om mina betraktelser kring vad som började med lite youtube letande, så avslutar jag med en låt som av något konstigt skäl ALLTID får mig att känna väldigt mycket. Särskilt i samband med videon i sig. För mig så representerar The Motorhomes - Into the night, en låt där du egentligen kan sätta dig in i låtskrivarens själ. Men även ta fram saker ur dig själv. Eller till och med med hjälp av videon, fokusera allt även på något av en storybaserad idé.

Jag ger er - The Motorhomes - Into the night. Lyssna på musiken, ta in texten, lägg in det i videons subtext, och låt er (förhoppningsvis) känna att ni har kommit ett steg närmare musikens inbjudande värld.

Så enkel idé och så bra låt som tillsammans ger en helt specifik känsla. En fantastisk video helt enkelt.


Och för er med några år på nacken, kan hända känna igen hunden. Han hette Turbo, och var ett tag i div. tv-serier och tv sammanhang.

---

Nåja, nu ska jag sluta pläddra, och håll i hatten för snart kommer mer.


Over and out!