Utkast av "Endast skuggor" - Kort påbörjan av novell
En kort bit ur en något gammal text jag skrivit. Ge gärna kritik.
"Endast skuggor"
Förnimmelser. Endast förnimmelser av de människor som en gång känt honom fanns kvar.
Likt fantomskepnader som flöt genom hans sinne. Men så här hade det inte alltid varit.
En gång kunde han se, röra och tala. Nu var han stum. Nu var han död. Gustav var inte längre en levande människa.
Gator, så skinande och så blanka, far under hans svävande ande. Flytandes fram utan riktning, utan mål. Skuggor som hastigt far förbi och igenom hans kropp. Hur var detta möjligt, hur blev det så här…
Ju mer han ansträngde sig för att komma ihåg, desto fler minnesbilder poppade upp.
Han stannar till utanför ett fönster. Ett vitt hus med brunt tak. Innanför sitter en familj och äter. Han ser maten; födan som följsamt försvinner ner i deras skuggliknande kroppar. Rött upplyst materia, som glider nerför deras vad till synes bör vara halsar, ner i ett varmt inre. Personernas omnejd, aura om du så vill, lyser av en egen särdeles mystisk kraft.
Detta är tre personer som sitter och äter. Men också tre personer som visar olika känslor. Den robustare av kropparna verkar vara mannen, som av någon anledning visar en stark ljusgul aura, med stark utlinjering. Utlinjeringen som på ett intuitivt sätt visar på att det är just en man. En man med en något reserverad ton.
Den andra personen har en mindre kropp, en spädare sådan, med en grönaktig aura och med en tunn blå utlinjering.
Detta antar Gustav vara en kvinna. En kvinna fylld med oro och längtan och tvivel. Längtan efter någon annan. Någon som inte ens finns i närheten. Någon som finns på andra sidan staden. Någon som hon djupt inne älskar, men som hon inte kan få.
Den tredje personen är liten. Av utlinjeringen att se så är det en ung pojke. Hans aura är skarpt blå med vissa sekvenser av rött. Där de röda alltmer pulserar. Alltmer byggs upp.
Pojken verkar ha en yta av tillfredställning och spelad lycka över sig. Så mycket som hans lilla kropp klarar i ett socialt sammanhang. Men endast synligt för Gustav är den underliggande grova ilska som den unga pojken har.
Ett så tillbakahållet raseri att man kan se såväl tycke och smak för mord i hans aura. Detta är något som verkligen griper tag i Gustav så hårt att han för ett ögonblick får svårt att fokusera blicken. En stund senare vänder han blicken återigen på pojken, och ser dess sjukliga aura som i sig reser sträckan från pojken och in i såväl mannen som kvinnans auror.
En stilla tanke sätter sig fast i Gustavs sinne. Denna pojk kommer utföra något hemskt, något avskyvärt inom kort. Inom kort kommer denna person explodera i ett hav av raseri och blod.
Plötsligt så finner Gustav sig svävandes vidare, likt en dröm. Skepnader som är framför honom ses ibland accelerera. Likt en film som spolas framåt.
"- Var är jag på väg…? "
Där, på marken ligger en kropp. En mörk och svart sådan som har ett fåtal små ljusröda pulserande fläckar. Något som rent spontant betyder för Gustav att denna kropp är på väg att dö. Han tycks sugas mot kroppen. Tycks dras mot den som om en kraft tagit tag i honom. I detta fall går det inte utröna om kroppen avger någon form av ondska eller godhet, eller ens den minsta form av känsla. Den bara är där. Liggandes, väntandes.
Han börjar tappa greppet om sig själv. Förlora kampen mot kraften, som får honom att sugas in i kroppen.
Han hör han sig själv skrika för hög hals. Ambulanspersonalen hörs som en kakafoni i bakgrunden.
"– Han vaknade nu. Ge honom en injektion av…. "
Alla ljud tycks lägga sig över honom likt en blöt filt. Som om han har lock för öronen försöker han höra vad som sägs. Men allt ljud får bara en avlägsen ton över sig.
"- Vad har hänt…..var är jag…..hur…! "
En rödhårig ung sköterska lutar sig schyssandes över honom.
"- Tyst nu. Ni har klarat er. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra."
Hon är kort tänker han när han domnar av och faller in i medvetslöshet.
Vid ytterliggare ett tillfälle vaknar han upp, och ser att han än är kvar i ambulansen. Fast nu färdas han.
Han kan känna asfalten under hjulen. Dess dova brummande medan den far vidare över den torra vägen.
"- Herrn, ni hade tur. Hade inte bilen vänt precis när föraren sett dig. Så skulle jag nog inte prata med dig nu".
Hon var bedövande ljuvlig tyckte han. Hon var inte lång. Men inte för kort heller och med ett leende som fick honom att känna hjärtat i bröstet. Som fick honom att känna sig levande.
"- Tack tack…..tack min ängel!"
Så faller han in i sömnen igen.
"- Sådär för in honom direkt på akut. Hallå där….ur vägen!!"
Människor som springer, taklampor som skiner starkt i hans ögon. Vilken smärta. Vilken fasansfull smärta.
Dörrar som öppnas och doktorer och sköterskor som hojtar till varandra. Än en gång, försvinner han in i sinnets mörka vrå.
Vår i luften, en fågel hörs på avstånd. Öppnar ögonen.
"- Jamen god dag herr Javelin. Jag ser att du är på gång. Det var ju skönt att vi fick tillbaka dig. Det såg illa ut ett tag. Men nu ska ni allt se att allt blir bra".
Inga ord kommer, tungan känns låst.
"- Det ni känner nu är morfinet. Ni kommer må bättre snart ska ni se."
Han stänger igen ögonlocken och sover. Sover fridfullt. Drömmar om mörka skepnader.
Om personer som kännts av sin närvaro, men ändå inte synts gäckar hans drömmar.
Någonting som han inte ser är bredvid honom. Någonting som vill honom illa.
"- Så så….herr Javelin….lugna ner er, lugna ner er. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra."
Den unga sköterskan, står lutandes över honom.
"- Ni skrek så mycket att ni väckte hela avdelningen….!"
En moderlig uppsyn far över hennes vackra ansikte.
"- Herr Javelin, hade ni en marddröm….Ni låg och skrek ett namn. Om jag inte misstar mig så skrek ni bilförarens namn. En viss Johansson. En viss Gustav Johansson."
Han försöker få fram ord genom sin rossliga hals, försöker få fram ett ljud. Men enbart en svag viskning undkommer.
"- Men jag är Gustav…..jag är Gustav Johansson."
Ett ögonblick ser sköterskan misstänksamt på honom.
"- Nej nej….Herr Javelin, ni är er själv. Ingen annan."
Hennes ansikte får en ton av vemod över sig. Likt det ansikte en doktor har när han pratar med galna människor. Förlåtande och nedlåtande på samma gång.
"- Nej jag är Gustav….Jag är Gustav!!"
"- Nej Herr Javelin, Gustav Johansson dog i bilolyckan som ni var del av. Han är tyvärr inte vid liv längre."
Hans huvud fylls av tankar. Det kaos av känslor och ångest som slår honom består mestadels av ovisshet.
Men då slår det honom. En tanke som måste vara rätt.
Han tog fel kropp. Han är inte längre sig själv. Han är död……men lever någon annans liv.
Han är död………..och levande på samma gång!
Så långt ger jag ut av denna ofullbordade lilla novell. Är den något att spinna vidare på. Vad förslags förändringar och tweakningar tycker ni bör göras. Jag vet att den är ofokuserad till viss del och säkerligen har både det ena och andra grammatiska felet. Men jag är intresserad av andra synvinklar och tillvägagångssätt för själva dramaturgin och skrivandet.
Ge gärna era idéer om själva historien. Bra eller dålig. Vad kan förbättras? Är den ens intressant att läsa...?
/Freddy
"Endast skuggor"
Förnimmelser. Endast förnimmelser av de människor som en gång känt honom fanns kvar.
Likt fantomskepnader som flöt genom hans sinne. Men så här hade det inte alltid varit.
En gång kunde han se, röra och tala. Nu var han stum. Nu var han död. Gustav var inte längre en levande människa.
Gator, så skinande och så blanka, far under hans svävande ande. Flytandes fram utan riktning, utan mål. Skuggor som hastigt far förbi och igenom hans kropp. Hur var detta möjligt, hur blev det så här…
Ju mer han ansträngde sig för att komma ihåg, desto fler minnesbilder poppade upp.
Han stannar till utanför ett fönster. Ett vitt hus med brunt tak. Innanför sitter en familj och äter. Han ser maten; födan som följsamt försvinner ner i deras skuggliknande kroppar. Rött upplyst materia, som glider nerför deras vad till synes bör vara halsar, ner i ett varmt inre. Personernas omnejd, aura om du så vill, lyser av en egen särdeles mystisk kraft.
Detta är tre personer som sitter och äter. Men också tre personer som visar olika känslor. Den robustare av kropparna verkar vara mannen, som av någon anledning visar en stark ljusgul aura, med stark utlinjering. Utlinjeringen som på ett intuitivt sätt visar på att det är just en man. En man med en något reserverad ton.
Den andra personen har en mindre kropp, en spädare sådan, med en grönaktig aura och med en tunn blå utlinjering.
Detta antar Gustav vara en kvinna. En kvinna fylld med oro och längtan och tvivel. Längtan efter någon annan. Någon som inte ens finns i närheten. Någon som finns på andra sidan staden. Någon som hon djupt inne älskar, men som hon inte kan få.
Den tredje personen är liten. Av utlinjeringen att se så är det en ung pojke. Hans aura är skarpt blå med vissa sekvenser av rött. Där de röda alltmer pulserar. Alltmer byggs upp.
Pojken verkar ha en yta av tillfredställning och spelad lycka över sig. Så mycket som hans lilla kropp klarar i ett socialt sammanhang. Men endast synligt för Gustav är den underliggande grova ilska som den unga pojken har.
Ett så tillbakahållet raseri att man kan se såväl tycke och smak för mord i hans aura. Detta är något som verkligen griper tag i Gustav så hårt att han för ett ögonblick får svårt att fokusera blicken. En stund senare vänder han blicken återigen på pojken, och ser dess sjukliga aura som i sig reser sträckan från pojken och in i såväl mannen som kvinnans auror.
En stilla tanke sätter sig fast i Gustavs sinne. Denna pojk kommer utföra något hemskt, något avskyvärt inom kort. Inom kort kommer denna person explodera i ett hav av raseri och blod.
Plötsligt så finner Gustav sig svävandes vidare, likt en dröm. Skepnader som är framför honom ses ibland accelerera. Likt en film som spolas framåt.
"- Var är jag på väg…? "
Där, på marken ligger en kropp. En mörk och svart sådan som har ett fåtal små ljusröda pulserande fläckar. Något som rent spontant betyder för Gustav att denna kropp är på väg att dö. Han tycks sugas mot kroppen. Tycks dras mot den som om en kraft tagit tag i honom. I detta fall går det inte utröna om kroppen avger någon form av ondska eller godhet, eller ens den minsta form av känsla. Den bara är där. Liggandes, väntandes.
Han börjar tappa greppet om sig själv. Förlora kampen mot kraften, som får honom att sugas in i kroppen.
Han hör han sig själv skrika för hög hals. Ambulanspersonalen hörs som en kakafoni i bakgrunden.
"– Han vaknade nu. Ge honom en injektion av…. "
Alla ljud tycks lägga sig över honom likt en blöt filt. Som om han har lock för öronen försöker han höra vad som sägs. Men allt ljud får bara en avlägsen ton över sig.
"- Vad har hänt…..var är jag…..hur…! "
En rödhårig ung sköterska lutar sig schyssandes över honom.
"- Tyst nu. Ni har klarat er. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra."
Hon är kort tänker han när han domnar av och faller in i medvetslöshet.
Vid ytterliggare ett tillfälle vaknar han upp, och ser att han än är kvar i ambulansen. Fast nu färdas han.
Han kan känna asfalten under hjulen. Dess dova brummande medan den far vidare över den torra vägen.
"- Herrn, ni hade tur. Hade inte bilen vänt precis när föraren sett dig. Så skulle jag nog inte prata med dig nu".
Hon var bedövande ljuvlig tyckte han. Hon var inte lång. Men inte för kort heller och med ett leende som fick honom att känna hjärtat i bröstet. Som fick honom att känna sig levande.
"- Tack tack…..tack min ängel!"
Så faller han in i sömnen igen.
"- Sådär för in honom direkt på akut. Hallå där….ur vägen!!"
Människor som springer, taklampor som skiner starkt i hans ögon. Vilken smärta. Vilken fasansfull smärta.
Dörrar som öppnas och doktorer och sköterskor som hojtar till varandra. Än en gång, försvinner han in i sinnets mörka vrå.
Vår i luften, en fågel hörs på avstånd. Öppnar ögonen.
"- Jamen god dag herr Javelin. Jag ser att du är på gång. Det var ju skönt att vi fick tillbaka dig. Det såg illa ut ett tag. Men nu ska ni allt se att allt blir bra".
Inga ord kommer, tungan känns låst.
"- Det ni känner nu är morfinet. Ni kommer må bättre snart ska ni se."
Han stänger igen ögonlocken och sover. Sover fridfullt. Drömmar om mörka skepnader.
Om personer som kännts av sin närvaro, men ändå inte synts gäckar hans drömmar.
Någonting som han inte ser är bredvid honom. Någonting som vill honom illa.
"- Så så….herr Javelin….lugna ner er, lugna ner er. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra."
Den unga sköterskan, står lutandes över honom.
"- Ni skrek så mycket att ni väckte hela avdelningen….!"
En moderlig uppsyn far över hennes vackra ansikte.
"- Herr Javelin, hade ni en marddröm….Ni låg och skrek ett namn. Om jag inte misstar mig så skrek ni bilförarens namn. En viss Johansson. En viss Gustav Johansson."
Han försöker få fram ord genom sin rossliga hals, försöker få fram ett ljud. Men enbart en svag viskning undkommer.
"- Men jag är Gustav…..jag är Gustav Johansson."
Ett ögonblick ser sköterskan misstänksamt på honom.
"- Nej nej….Herr Javelin, ni är er själv. Ingen annan."
Hennes ansikte får en ton av vemod över sig. Likt det ansikte en doktor har när han pratar med galna människor. Förlåtande och nedlåtande på samma gång.
"- Nej jag är Gustav….Jag är Gustav!!"
"- Nej Herr Javelin, Gustav Johansson dog i bilolyckan som ni var del av. Han är tyvärr inte vid liv längre."
Hans huvud fylls av tankar. Det kaos av känslor och ångest som slår honom består mestadels av ovisshet.
Men då slår det honom. En tanke som måste vara rätt.
Han tog fel kropp. Han är inte längre sig själv. Han är död……men lever någon annans liv.
Han är död………..och levande på samma gång!
Så långt ger jag ut av denna ofullbordade lilla novell. Är den något att spinna vidare på. Vad förslags förändringar och tweakningar tycker ni bör göras. Jag vet att den är ofokuserad till viss del och säkerligen har både det ena och andra grammatiska felet. Men jag är intresserad av andra synvinklar och tillvägagångssätt för själva dramaturgin och skrivandet.
Ge gärna era idéer om själva historien. Bra eller dålig. Vad kan förbättras? Är den ens intressant att läsa...?
/Freddy
Kommentarer
Trackback
