I väntans tider! eller När kommer Julia tror NI? :)
Jaja, vi får la se om hon kommer på fredag den 4:e eller ej....
Mimmi, min storasyster tror att hon kommer på onsdag, medans Dennis (hennes kille) tror på tisdag. Själv så hoppas och tror jag att det blir på fredag. Morsan sa att hon trodde mer på lördag.
Hmm....det är verkligen en bra fråga. Man vet aldrig när det befaras vara. Jag hoppas sent i veckan, så hinner jag jobba lite.
MEN vad tror NI? Kommer hon på fredag eller någon annan dag. Någon som har en intuition som säger annorlunda. Skriv gärna i kommentaren om när ni tror det månne vara :)
Ny design!
Skulle det vara att något ser ut att sticka ut och inte matcha, så uppmuntrar jag er att uppdatera sidan.
Det gör ni enklast genom att helt enkelt trycka ner F5 på ert tangentbord.
Jag ville ha en mer egen stil och passade därmed på att ändra till en mer stark ton :)
Vad tycker ni......bra eller anus?
Spelningen i lördags den 22a Augusti 2009
Här ser ni lite olika bilder från releasefesten i lördags.
Det var en helskön spelning med lågt antal fadäser....även om jag dessvärre sjöng fel då och då....(det är konstigt att man sjunger fel på låtar man tror man kan, och sjunger rätt på låtar man hela tiden varit osäkra på.)
Där fick ni lite bilder :D
21 Augusti - Årsdagen.
Fast å andra sidan är det bra med tanke på att det var ett helvete att vänta på henne.
Vi gifte oss 21 augusti 2007; en snabb borgerlig vigsel på länsrätten. Dom flesta goda vänner jag har var där, även om några olyckligen inte kunde komma.
Sen for hon hem ett par dagar senare. Och sedan tog det nästan ett år innan vi kunde träffas "in the flesh".
Den tiden som var gick under "v'änteperioden" var riktigt jobbig. Det var ett gissel.... Nygifta och kunde inte ens hålla om varandra var fruktansvärt jobbigt.
Det var många upp och ner under den perioden. Vi höll daglig kontakt via webkamera och telefon, vilket ändå var en liten tröst. Men det kan ju naturligtvis aldrig vara samma sak som att verkligen vara där, bredvid en...
Hon for tillbaka till Thailand den 26e augusti och kom tillbaka den 16e maj 2008. Under dom nio månaderna så var dagarna långa och ensamheten påtaglig.
För Pim så var tiden fruktansvärd. Hon for upp och ner i ens vissheten att komma tillbaka till Sverige. Detta då uppehållstillståndet i hennes sinne inte var ett säkert kort. Det var ett par gånger som jag fick övertyga henne om att vara stark nog att hålla lågan tänd.
Vi var och är ju nya med det här med att ta hem människor från andra länder/flytta till andra länder, så vi båda var oroliga huruvida det skulle gå igenom. Även om jag genom hela perioden var så säker som jag kunde. Det var egentligen bara under slutperioden av uppehållstillståndsansökningen som jag var nervös. Jag tyckte det tog onödigt lång tid och skulle ha fått ett svar från myndigheten, men det visade sig vara fel i datumväg.
Myndigheten hade sagt att ett beslut skulle vara klart vid ett specifikt datum, men sen visade det sig att det var ytterliggare ett par veckor kvar.
Ett par veckor kan tyckas lite...men då måste ni oxå förstå att jag sagt om och om igen till Pim att beslutet skulle vara klart då och då, och att detta var det enda som hon höll sig fast vid.
Hon hade nerverna på utsidan redan två månader innan och blev extremt ledsen av att beslutet var uppskjutet några veckor. Förmodligen på grund av stress, från familj, jobb hon sagt upp sig ifrån och inga inkomster i Thailand.
Men men....visst gick det till slut.
Det var en vacker men något kall Maj dag som jag ängsligt och med hjärtat i halsen väntade i terminalen på Arlanda. Flyget var på tid men ändå så tog det lång tid innan passagerare kom ut från utgången. Det verkade verkligen som att hela nio månader blev kondenserade till ett par ögonblick då vi såg varandra.
Vi kunde äntligen fortsätta vårt liv tillsammans.....nu även med den blyga lilla flickan som gömde sig bakom Pim.
Så när vi firade vår årsdag så var det många minnen om väntande tider som kom upp, och en enorm tacksamhet att hon ändå är här nu. Att vi äntligen kunnat fortsätta vårt liv...
Och visst det är knackigt från och till. det kan vara svårt att överleva på enbart min lön, men det funkar. Och vårt nästa mål är helt enkelt att bara överleva tills dess att Pim får ett arbete.
Den dagen kan vi gå vidare med större och stoltare kliv in i vår framtid....till fler årsdagar med allt mer glada minnen.
Sämsta veckan...EVER!.....NOT!
Helgen tog och ändrade karaktär totalt. Vilket är himla kul för vi hade nämligen en spelning.
Jo, i lördags hade vi äntligen releasefest för vår nya skiva "Heart in a box". Det blev en VIP samling av besökare (detta då vi högst kunde ha 40 pers i lokalen). Vi lirade 9 satta låtar och sen några till utöver det!
Det gick bra....visst jag kom faktiskt av mig i några låtar.....
Konstigt det där med låtar. När man sjunger för sig själv, så sitter de som berget. Men väl på scen så har dom en tendens att försvinna på sina ställen.
Nåja hur som helst, så var energin på topp. Det var helt enkelt roligt att spela.
Så, jag vill tacka alla som kom! Helskönt!
Ps. För er som kanske inte hann köpa en demo, så maila till denna adress [email protected], så fixar vi en skiva till er! :) Ni kan även följa oss mer på vår bandblogg: blogg.unspoken.se
Har ni facebook, så kan ni se utdrag av konserten här!
Hade gött!
Sämsta veckan...EVER!
1. Blivit av med en tand. Och med detta menar jag att tandläkaren drog ut den. För 1500 kr!!!!!!
2. Dagen efter svullnade käften upp.
3. Onsdagen börjar med att man kommer ut enbart till en avknipsad vajer. Någon har stulit min cykel. Och när jag väl kommer till jobbet så börjar jag spy, och beger mig hemåt igen.
Ovanpå allt detta ligger skulder, obetalda räkningar och ångest.
Tandis tog 1500 bara för att dra ut min tand. För att göra en brygga nu...kommer kosta mellan 8000-9000 kr. (Vi har drygt 13 kr och 50 öre på kontot)
Utöver detta så kom en härligt fin räkning på Varbergalägenheten, för upprustning. På 3200kr.
Sen så får man oxå tänka på de kostnader som kommer tillkomma för bebis grejer....
Slutsats:
Jag tror att detta blir jäääääävligt ohållbart. Jag är ärligt talat på gränsen att ge upp. Vi har lånat ansenliga mängder från mina föräldrar, och jag måste betala tebaka dom oxå.
Jag har tagit lån och fått naturligtvis många fler räkningar denna månad än vanligt....
Ja, vette fan. Håll tummarna för mig. Snart så skiter det sig....
En stilla betraktelse av sveriges byråkrati
Min fru Pim får inga som helst bidrag. Ingen världsnyhet eller sorglig sak; det bara är så.
Hon är däremot lite sur, då dom flesta i hennes SFI klass får någon sorts inkomst/bidrag. Detta Även när de bor i familj med inkomst. Pim bor som ni vet med mig, och jag tjänar enligt Soc eller myndigheter tillräckligt för oss tre (inräknat även lilla Icey). Detta är inget som är fruktansvärt orättvist, men ändå lite tråkigt.
Det är tråkigt på grund av två saker.
1. Pim vill verkligen komma ut i arbetslivet och göra rätt för sig och få ihop pengar.
2. Många i t.ex hennes klass, har inga som helst ambitioner att skaffa pengar. Utan går enbart SFi för att få bidrag.
Detta betyder följande...
Pim som verkligen har svårt att lära sig svenska, och verkligen stretar med inlärnandet, går i en klass där en ansenlig bunt människor även går som verkligen skiter i lektionen, och bubblar konstant. Hur mycket än lärarna försöker få ner kacklandet så är det svårt. Och detta går ut på dom (Som min lilla Pimmy) som verkligen försöker lära sig svenska.
Och dom får betalt för att skita i andra människor.
Det har varit många gånger som Pim kommit hem frustrerad över andra människors nonchalans, och varit på gränsen att ge upp då hon själv känner att det är svårt nog att försöka lära sig svenska i en bra miljö.
Sen så har dessa andra människor mage att klaga över andra aspekter i svenska samhället, när de så tydligt skiter i vare sig lektion eller andra mäniskor.
Nä fyyy fan.
För övrigt så är hela samhället ganska så anti mot invandrare överlag. Och de invandrare som beter sig som svin får alla andra att få problem oxå.
Bara det att få ut föräldrapenning är lite av ett mysterie. Att kunna få bankkonto, eller ens ett id-kort. Många platser är rena moment 22 procedurer.
Nåja....
Nu har skatteverket å andra sidan ändra om detta, så efter sommar 2009 så kan man fixa ID kort via dom utan egen bestyrkning. Dvs jag kan bestyrka för min fru.
Men men.....så kan det vara i byråkratins mecka....år 2009
Min lilla Pimmy....så otålig för att få jobba ibland, så att hon faktiskt gråter.....
Jag önskar att allt kunde vara lättare ibland....
Men en vacker dag kommer du få hjälpa till lilla Pinky!
Ett kungarike för en säng.
Efter en orolig natt med enorma sömnproblem, så finner jag mig själv halvsovandes på jobbet.
Ni vet sådär trött att när folk pratar, så försvinner ljudet in i en större smet av surrande läten. Inte bra om bossen ska prata...
Likaså när man ska koncentrera sig på jobbet att prata med folk, och inte låta som ett fyllo; slöddrig och närapå läspande, gör allt aningen svårare.
Ikväll ska jag fan lägga mig tidigt!!!!
ps. Killen på bilden ligger i en enorm hamburgare. INTE DUBBELMACKA!!!!!
ps2. Föregående ps undanbedes glömmas, på grund av tråkig humor.
Dags för en vits!
-Älskling, säjer hon, jag ser en gammal kvinna i spegeln här. Ansiktet är rynkigt, tuttarna hänger nästan till midjan, och min rumpa säckar en kilometer, jag har feta ben och armarna är sladdriga.
Hon vänder sej till sin man och säger
-Säg nåt positivt så jag mår bättre.
Han tänker allvarligt en stund och så säjer han,
-Det är i alla fall inget fel på din syn
Tick tack! Tiden går allt snabbare...
Jag känner mig än så länge lite känslomässigt disträ. Det har liksom inte sättit sig ännu. Känns kanske även lite abstrakt att jag ska få barn. Visst jag har ju vant mig vid att lilla Icey omkring mig. Men detta med ett eget barn...
Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska känna mig....
Visst är jag nyfiken....men jag är inte exalterad. Det är väl politiskt inkorrekt att säga så. Men det är än så länge inte påtagligt för mig än.
Ja, det kan ju hända att känslorna kommer svallandes där på BB. Vi får se....
En sak är säker...jag ÄR väldigt nyfiken.
:D
Vikt...vadå vikt!
Det sket sig radikalt. Det började bra, men sen så rann det ut.
Jag önskar jag hade nån bra morot. Jag har inget att sträva mot vilket gör att det störtar snabbt.
Kom inte med snacket "det är en morot att se dig själv liten och smal"
Bullshit, det tänker man inte på när man lägger god mat åt sidan.
Om jag hade ett mål i form av pengar eller prylar (jag är matrialist...jag vet), men det funkar säkerligen.
Suck!
