Fredrik Olssons Blogg

Tänka sig att i fredags var det två år sen vi gifte oss. Shit vad tiden går....


Fast å andra sidan är det bra med tanke på att det var ett helvete att vänta på henne.

Vi gifte oss 21 augusti 2007; en snabb borgerlig vigsel på länsrätten. Dom flesta goda vänner jag har var där, även om några olyckligen inte kunde komma.

Sen for hon hem ett par dagar senare. Och sedan tog det nästan ett år innan vi kunde träffas "in the flesh".

Den tiden som var gick under "v'änteperioden" var riktigt jobbig. Det var ett gissel.... Nygifta och kunde inte ens hålla om varandra var fruktansvärt jobbigt.

Det var många upp och ner under den perioden. Vi höll daglig kontakt via webkamera och telefon, vilket ändå var en liten tröst. Men det kan ju naturligtvis aldrig vara samma sak som att verkligen vara där, bredvid en...

Hon for tillbaka till Thailand den 26e augusti och kom tillbaka den 16e maj 2008. Under dom nio månaderna så var dagarna långa och ensamheten påtaglig.

För Pim så var tiden fruktansvärd. Hon for upp och ner i ens vissheten att komma tillbaka till Sverige. Detta då uppehållstillståndet i hennes sinne inte var ett säkert kort. Det var ett par gånger som jag fick övertyga henne om att vara stark nog att hålla lågan tänd.

Vi var och är ju nya med det här med att ta hem människor från andra länder/flytta till andra länder, så vi båda var oroliga huruvida det skulle gå igenom. Även om jag genom hela perioden var så säker som jag kunde. Det var egentligen bara under slutperioden av uppehållstillståndsansökningen som jag var nervös. Jag tyckte det tog onödigt lång tid och skulle ha fått ett svar från myndigheten, men det visade sig vara fel i datumväg.

Myndigheten hade sagt att ett beslut skulle vara klart vid ett specifikt datum, men sen visade det sig att det var ytterliggare ett par veckor kvar.

Ett par veckor kan tyckas lite...men då måste ni oxå förstå att jag sagt om och om igen till Pim att beslutet skulle vara klart då och då, och att detta var det enda som hon höll sig fast vid.

Hon hade nerverna på utsidan redan två månader innan och blev extremt ledsen av att beslutet var uppskjutet några veckor. Förmodligen på grund av stress, från familj, jobb hon sagt upp sig ifrån och inga inkomster i Thailand.

Men men....visst gick det till slut.

Det var en vacker men något kall Maj dag som jag ängsligt och med hjärtat i halsen väntade i terminalen på Arlanda. Flyget var på tid men ändå så tog det lång tid innan passagerare kom ut från utgången. Det verkade verkligen som att hela nio månader blev kondenserade till ett par ögonblick då vi såg varandra.

Vi kunde äntligen fortsätta vårt liv tillsammans.....nu även med den blyga lilla flickan som gömde sig bakom Pim.


Så när vi firade vår årsdag så var det många minnen om väntande tider som kom upp, och en enorm tacksamhet att hon ändå är här nu. Att vi äntligen kunnat fortsätta vårt liv...

Och visst det är knackigt från och till. det kan vara svårt att överleva på enbart min lön, men det funkar. Och vårt nästa mål är helt enkelt att bara överleva tills dess att Pim får ett arbete.

Den dagen kan vi gå vidare med större och stoltare kliv in i vår framtid....till fler årsdagar med allt mer glada minnen.