Fredrik Olssons Blogg

Tänk er ett skepp liknande Titanic. Det har börjat läcka och du är den ende som kan stoppa vattenmassorna från att flöda in. Du försöker stoppa igen hålen, men för varje igenstoppat hål, så börjar ett annat att läcka, och bli större.

Till slut så är vattenflödet så pass stort att det inte finns annat än att stänga luckan/dörren till detta rum och ta sig ut på däck. Och trots att du ännu kan rädda dig själv, så står du ändå där på båten. Med vetskapen om att du inte kan göra något....

Och under dig så strömmar vattnet in och det bara är en tidsfråga innan skeppet går under.

Detta är hur jag ännu känner för mitt jobb. Det är såpass att jag ärligt talat vill hoppa över relingen och bara simma till land. Låt skeppet sjunka....jag orkar inte ha varken ansvaret, energin eller intresset längre....

Låt skeppet sjunka....


Jag har i två år tagit allt jag kunnat för att försöka stoppa vattnets ingång, men orken har verkligen försvunnit, och jag finner mig nästan slentrianmässigt och automatiserat vifta med händerna för att få undan vattnet. Men nu börjar jag inse att jag ibland inte ens får med mig något vatten, utan att jag ibland bara viftar runt på luften....

Det känns hopplöst, och varje natt går jag och lägger mig, tänkandes på allt vatten som strömmar in. Ångesten drabbar mig och det går inte att sova. Ingen mat smakar, och jag äter både fel och vid fel tillfälle. Jag mår dåligt...kroppen påverkas negativt, och i slutändan sinnet...

Nä, jag tror att snart är tiden kommen för mig att hoppa i vattnet och pröva nå någon ö. Det är ett vågspel i sig....men hellre vara fri och dö på mina villkor än denna ständiga ångest....