Musik - en genväg in i en annan människas själ
Jag fann mig själv på youtube sent i kväll. Och av ren nyfikenhet så började jag helt enkelt klicka mig vidare, från klipp till klipp.
Jag landade till slut i musiken; och alla dess artister vars liv speglas genom sin sång och musik.
De fördomar, de redan lagda åsikterna om den ena och den andra artisten, rann av mig för en stund, där jag i ren sinnesstämning och öppenhet, lät ta in artister som jag måhända redan känner till. Men som aldrig betytt något för mig på ett personligt plan.
Det började med att jag av en ren slump, hamnade på ett klipp av Edith Piaf; sjungande Non, je ne regrette rien.
Denna låt, om ni tar er tid att lyssna på den, samt om möjligt även ta in hennes uttryck och känsla. Gav mig en känsla av stolthet, rakryggad attityd av en kvinna vars liv varit upp och ner. Men där det ändå inte finns ånger.
Och att hennes kraftfulla och uttrycksfulla sång även samtidigt verkligen påvisade detta (även om jag sedan fick veta att sången skrevs ca fyra år innan Piafs uppträdande och för främlingslegionen i åtanke) så fick de ord vars språkliga mening stod mig förbi, ändå en sann mening och därmed ett genuint intryck av hennes eget liv.
Nu slog det mig efter jag såg detta att jag ville se just utvecklingen och skarpslipningen av den talang som artister besitter eller besuttit.
För precis efter Piaf, så dök följande klipp upp på Louis Armstrong, sjungandes What a wonderful world.
I detta klipp sjunger han den då mångt sjungna låten. Som han säkerligen framfört ett otal gånger. Men ändå, finner han energi att via denna texts sång och musik framföra ett uttryck för vad låten handlar om.
Minspel, och genuin tilltro till världen och framförallt uppskattning av världen, speglas verkligen galant i herr Armstrongs ansikte. Vilket fick mig att verkligen njuta av låten på ett helt annat sätt. Att se det speglas genom artistens själ så att säga, att se orden och att därmed även få ytterliggare förståelse för låten, och därmed framförallt det den vill säga. Det är vad artisten i detta fall, men många års slipning har vässat; utan att för den delen med ålderns intåg tappa gnista.
Titta här på herr Armstrongs leende och mimik, och säg själv vad ni tycker/känner.
Detta fick mig att nu vilja rota mer. Vad jag blev nyfiken på var en artists evolution, så att säga. Då gammal ålder speglar exempelvis visdom, lekfullhet och erfarenhet, så påvisar även ungdom på en så att säga rak-på-sak attityd.
Jag kom därmed in på Ray Charles. En man vars liv präglades främst av två saker. Sin syn och sin musik.
Först såg jag ett klipp på en ung Ray Charles, spelandes Hit the road Jack. Vilket i sig ändå påvisar hans ungdom och naivitet, men framförallt hans då påbörjade resa genom livet.
En skön låt som hur hummande enkel i sin uppbyggnad, ändå resonerar av mänsklig vardag. Då herr Charles, sades ha haft kvinnoaffärer och därmed just kommit hem till ex. flickvän/fru, och möjligtvis fått just detta svar.
- Hit the road Jack!
Men tid passerar för oss alla. Och med åldern så kommer erfarenhet och insikt. Vilket fick mig att vilja se samma låt fast långt fram i tiden.
Kan man utröna något från mannens senare del av livet i framförandet.
Jag skulle absolut vilja påstå det. I detta klipp nedan, ses Charles spela 1996, och vad jag känner så har den tid som passerat, även följt med in i låtarna. Och även så i Hit the road Jack.
Han verkar ha förlikat sig med hur han mycket väl var som ung, och framförallt ser ironin i det hela nu på ålderns höst. Och märkligt nog så har han en vitalitet och berättarskap som därmed kommer fram mycket mer.
Samma låt - Hit the road Jack, med en gammal Ray Charles, där han visar inte bara sin sköna stil, men även visar på något plan att han har förståelse för sången. Att han har förståelse för sitt liv och vad han gjort eller inte gjort, och istället för att älta använder det för att vrida på det och därmed få det ironiskt och absolut mer tilltalande. Verkligen igen likt en genväg in i en annan mans själ.
All bra musik grundar sig alltid utifrån artisten. I de fallen där musiken inte kommer innifrån artisten, så kan en bra artist ta till sig och omvandla låten till sin, genom att lägga in sitt liv i raderna av text. Sitt liv i musikens noter. Och därmed göra det till sitt.
Jag satt så, och gick igenom ett otal artister. Allt från Freddie Mercury, till Frank Sinatra. Och hela tiden med öppenhet oavsett genre och tid. Vilket fick mig att nu denna stund känna en väldigt stor respekt och förundran över dessa alla artisters äkthet.
Jag skulle mycket väl vilja slänga upp klipp på klipp, med artister och deras numera nyfunna respekt från min sida. Kan det vara att jag är tillräckligt gammal för att kunna uppskatta sånt här. Eller är det jag som person. Jag vet inte.
Men mitt enda råd till er är att, oavsett musikgenre, oavsett ålder, gammal som ung. Låt er ta in musiken, och framförallt ta in artisten. De riktiga artisterna är de som inte bara framför en låt; utan framför sitt inre genom musiken.
Jag vet att många har olika smak, och det är ju bara så. Men att låta er låsas av era egna tidigare åsikter, gör att ni missar i mitt sinne mycket. Det finns en tanke med alla artister. Även om det naturligtvis ses igenom, när det handlar om påkostade förproducerade låtar, covers utan känsla eller helt enkelt något så litet som att - Jag lyssnar inte på reggae!, eller - Jag lyssnar inte på swing!, eller liknande.
Om man låser in sitt tänkande på detta sätt så missar man bara så mycket av underbart framförande av musik. Allt bör ges en chans; allt från ex Britney Spears, Susan Boyle, Enya till U2, AC/DC och Weeping Willows.
För att avsluta detta tjatiga inlägg om mina betraktelser kring vad som började med lite youtube letande, så avslutar jag med en låt som av något konstigt skäl ALLTID får mig att känna väldigt mycket. Särskilt i samband med videon i sig. För mig så representerar The Motorhomes - Into the night, en låt där du egentligen kan sätta dig in i låtskrivarens själ. Men även ta fram saker ur dig själv. Eller till och med med hjälp av videon, fokusera allt även på något av en storybaserad idé.
Och för er med några år på nacken, kan hända känna igen hunden. Han hette Turbo, och var ett tag i div. tv-serier och tv sammanhang.
Nåja, nu ska jag sluta pläddra, och håll i hatten för snart kommer mer.
Over and out!
Olika världar
Idag började i mycket som en vanlig dag. Jag for te jobbet, knegade fram en slant och for hem.
Utvecklingssamtal för Icey väntade och där fick hon veta (och jag o Pim) hur duktig hon är.
När vi efter det kom hem så väntade en överraskning.
I soffan sitter Pims kompis M ( jag nämner enbart förnamn för respekt för henne) och hennes två månaders bebis.
Först blev vi glada att se henne tills vi fick reda på att hennes man hade burit sig illa åt i samband med vaccination för deras dotter. Han hade valt att neka vaccin för polio pga "det tjänade bara en regering vars enda syfte är att kontrollera och döda sina medborgare" och "han vill inte stödja en regering som säljer vapen till andra länder och därmed även står till skuld för många mord i och utanför Sverige".
Pga detta ville han ej att sin fina två månaders dotter skulle få polio vaccination och därmed vara under "kontroll" av staten?!
Självklart opponerade M sig varpå han slog henne och dessutom kastade hennes iPhone 3GS i golvet och därpå krossade den med foten.
Allt detta på vårdcentralen inför mången förvånade/förskräckta patienter/personal. Då M höll i dottern och han dessutom slog åt och på henne så fick hon hjälp av andra människor på plats då det hela tydligen blev ett riktigt spektakel.
Så där satt hon i vår soffa, även hon thai med sin lilla dotter och utan någonstans att gå.
På grund av att hennes man prioriterar sina extrema värderingar högre än sin familj. Även om han dessutom sa till henne att polio vaccin var ett trick från staten i enbart syfte att döda fler av Sveriges innevånare?!!
Suck!
Våra hjärtan gick självklart ut till henne och den lilla och nu ligger de två och sover på en madrass i vårt vardagsrum.
Jag kan inte göra annat att känna sorg att detta har hänt och får helt enkelt sträcka ut en hand i nöd och att vi i vår familj försöker hjälpa M så gott vi kan, då hon inte har någon annan att vända sig till i detta land.
Jag kan tänka mig nu att många tänker på thailändska kvinnor i ett visst skimmer av misstänksamhet, men utifrån min egen erfarenhet och vetskap så drivs alla de jag känner/kännt av att bara få ett bra liv med någon de älskar.
Att nu M som är gift och dessutom varit så lyriskt lycklig i sitt giftermål trots mannens extrema åsikter om politik och värderingar till slut faller offer för samma konstiga värderingar är verkligen sorgligt.
Men jag, Pim och så många som kan i det thailändska gemenskapen (det bor ändå många thai i Örebro enbart) kommer säkerligen alla hjälpa till. För är det något jag sett hos thai kulturen är att alla verkar ställa upp och framförallt tillsammans hjälpa varandra. Man samlar ihop pengar för resor, för barn, för familj. Och alltid genom hårt arbete. M själv är förvånad då hennes man levt på socialen pga av han inte vill känna sig "kontrollerad" av någon, och enligt honom i sin tur staten. Och att han nu senare även vill gå ifrån socialbidrag då det i sig är något han står emot. Ja jisses....
Och där står hon, med en två månaders baby, fullt medveten om att hon kan skaffa jobb (något hon självklart vill då de lever väldigt knapert, telefonen enbart hade honfått av sin au-pair familj i norge, där hon jobbade länge) och att hon vill jobba. Men när den lilla flickan är så liten så går det bara in. Varken praktiskt eller moraliskt. Medan hennes man vägrar jobba, och nu även inte vill ha socialbidrag.....
Ja, ännu en gång....ja jisses...
Så dagen blev en väldigt reflekterande och ledsam dag på ett sätt, även om min tilltro på att det kommer ordna sig ändå alltid finns där.
Hon har vår hjälp och det är bara början. Gemenskapen i Örebro är större en man tror.
Att vara thai är att höra samman och hjälpa till. Att överleva. Och vi ska hjälpa henne i hennes överlevnad, oavsett hur hon går vidare....
Mitt hjärta går ut till den unga mamman vars liv plötsligt tog en helt ny riktning och med förhoppningen och tron om att allt kan överkommas.
Det var dagens ord det.....
