Fredrik Olssons Blogg

I en tid av mycket CGI (datoreffekter) så är det skönt med hederlig gammeldags action.

Detta levererar Expendables 2 med råge.

Genren är alltså action, med fokus på macho män som spränger, skjuter och slåss sig framåt med glimten i ögat och one-linern redo.

Detta levererar denna film riktigt bra. Med denna gång ännu mer assistans från Arnold och Bruce Willis, så blir det verkligen mycket av det goda. Det är även smart att de denna gång tagit ner skalan i övrigt till främst Barney Ross (Sly Stallone) och hans (måhända kliché) hämnd för en ung mans död.

Det hela rör sig om snabb action med så mycket riktiga stunts/riktiga explosioner som möjligt. Det är inte helt utan CGI på men överlag så märks det inte. Då fokuset ligger på själva fighterna, krigandet och den snabbt eskalerande actionfaktorn.

Sylvester Stallone och gänget, använder sin ålder som punchline till viss del, vilket i sig känns bejakande och förstårligt. Och även om inhoppen från Jet Li, Chuck Norris, Arnold & Bruce Willis är sparsmakade, så är det just detta faktum som gör filmen lite extra rolig att se på.

I första filmen så försökte man ha en mer generellt fokus på samtliga "gubbar", men nu är det mer konkretiserat och bättre framfört.

T.o.m Dolph Lundgren som även han är med, tillför lite överraskande comic relief och trots sin läderbitna uppsyn en alltmer intressant karaktär än i första filmen.

Nu ska man naturligtvis ta hänsyn till att detta är en actionfilm med stort A, så när jag pratar om story och karaktärsutveckling så är det i jämförelse med andra fet action rullar genom åren.

Denna och dess föregångare fungerar som både bra homage till 80 talets pastich action rullar, men med glimten i ögat. Skådisarna är gamla och de vet om det. De skämtar om det, och publiken får därmed ännu mer glädje i stunden.

Detta är inte på något sätt en oscar film, men om oscarsgalan hade en kategori för Bästa Action, så skulle den iaf vara nominerad.

Så är ni ute efter action, vill se tunga (gamla) actionhjältenamn, så är detta definitivt nåt ni ska se.

Helt enkelt en bra komprimering av 80 tals action, med blod, svett och tårar.

Låt oss se en trea med samma glimt i ögat, och bakom Slys styre så tror jag att detta ändå blir en filmserie att minnas.

Främst på grund av dess densitet av hjältar, och även pga av dess kontrollerat macho-män-spränger-rubbet-i-luften attityd.

 

Tills slut blev det av, min kära Pim fick sin Paris resa och väl där så infann sig en innerligt geniun känsla av gemenskap och kärlek.

Visst blev det stormigt från och till som alltid med min Pim, men jag ger mig inte. Jag gav mig inte för alla år sen när hon gett upp om att vi på något sätt skulle ens vara tillsammans, ens bo tillsammans.

Nu är jag och kommer aldrig vara perfekt till HUR jag är, även om jag vet att hon älskar mig. Det finns saker som hon gör som jag har svårt att förstå, och saker jag gör som hon inte förstår. Intressen, drömmar och mål kan på vissa plan vara olika.

Men några saker blev cementerade med denna tillslut (äntligen) försenade bröllopsresa...

1. Jag älskar henne, och när hon är arg, blir jag arg, När hon är sur, så försvinner jag ner i ett svart hål, Men när hon är glad. Då känner jag mig levande igen :)
2. Vi kommer aldrig vara likadana; men är det så konstigt, då vi har så fruktansvärt olika bakgrunder och förutsättningar tidigare i våra liv.
3. Även om intressen skiljer sig, så förenar sig våra drömmar alltmer liknande. Bra framtid för barnen, bra liv för oss, gärna hus och körkort/bil, och ett fortsatt resande :)

Vi fick äntligen vår bröllopsresa, efter fem långa svåra år. Genom upp och nergångar...

Pengabrist, arbetslöshet, frustration, ilska, ledsamhet, övertalning efter övertalning, hopp, kärlek, Ice & Julia, små förändringar, stora förändringar, inga (ja faktiskt) förändringar (paradoxalt nog, men inom enbart vissa områden), har ändå gjort att vi idag står här tillsammans.

Jag kan självklart ej se framtid, ej heller tror jag på att man kan se in i framtiden (Pim har blivit spådd många ggr dock hi hi) men man måste visualisera sina mål och sedan sträva efter dom så gott man kan.

Mitt liv är med Pim, barnen och en framtid som handlar om just dom.....allt annat är sekundärt. Bara man håller en balans i sitt liv, så ska det gå bra, och förhoppningsvis så har det kommit ännu ett inlägg om en "årsdagsresa" om säg fem år igen :)

Nåja.....här är lite från Paris....denna kontrastfyllda stad.

Jag är som säkert några av er som läst, en nostalgisk man, som när jag väl stod där nere, bland gamla filmmanusskript, skolfoton, teaterpjäser och annat jox, fick ett litet sug och satte mig och gick igenom både det ena och andra.


Detta ledde in mig på den oförutsedda (för mig) uppenbarelsen, att de människor som var med och formade mitt liv, under min 16 års tid och framåt, nu i denna stund alla kändes långt bort.


Inget underligt i sig, då det faktiskt gått åtminstone 14 år sedan jag gick ur skolan (gymnasiet i detta fall), och alla människor, hur värdefulla de än varit för mig under vissa perioder i ditt liv, ändå har tagit vägar du inte varit med om att besöka tillsammans. Erhålla erfarenheter som jag inte ens har någon aning om...


Nåja, jag är realist i botten. Och förstårligt nog så vet man inombords att tiden har alltid sin gilla gång, och ens egna fokus blir alltmer på den egna situationen.

Jobb, som leder till mer jobb. Kärlek som leder till en ring. Resor som förändrar liv, musik som revolutionerar ens sinne, barn som leder till mindre tid (kan tyckas iaf), och många andra faktorer. 

Det är några av de saker som fått mig att missa det som många av mina vänner (då som nu) erfarit.



Nåväl jag tyckte det ändå var intressant att se vad som fanns i ens egna byrålåda. Vad man egentligen gömt där längst in...


Det var halsband med ens initialer, gamla brev, reminiserande saker som just då och där fick mig att inse att även om dessa saker finns där nere i källaren. Till synes undangömda, så kände jag verkligen inte att mina vänner var det.

Och jag säger vänner nu om personer som jag inte sett på år och dar. Men som har och som jag förstår nu, fortfarande betyder något särskilt för mig. Även i de fallen där jag vid tillfället varit i misär. Eller i alla fall haft en ungdomligt världen-går-under persona vid tillfället,  (en sån där typsikt ungdomlig överdriven sådan alltså ha ha) som drastiskt fått mina val och vägar att ytterliggare slingra sig bort mot min egna horisont. Mot min egna resa...


Men men....jag tog det jag behövde och gick upp igen....med långsamt omedvetna slipstenar i bakhuvudet av minnen....

---

Så igår var en dag som många andra. Och som många andra människors. Man går till jobbet, man gör sin del, man tar sig hem, leker och pratar med familjen, lite tjat, lite kärlek, lite jobb, lite trötthet, lite lathet, och lite av varje av de delar som gör mig till den människa som idag besitter min själ.

Jag tog mig ut på det gamla facebook, och ser där att en av de där vännerna som jag någon dag innan tänkt på, fått barn. Och jag känner mig plötsligt med dåligt samvete, samtidigt som jag känner en överraskande stolthet och vänskaplig kärlek för denna person.

Dåligt samvete då jag helt enkelt inte pratat.....ja...måste nog vara flera flera år nu med henne.
Men ändå sipprar den där sköna känslan jag en gång hade med personen i fråga in, och jag känner mig så himla glad för hennes skull och det stora kliv som hon nu tar i sitt liv.


JAG vet att jag är en möjligen obotlig nostalgiker, och att alla inte känner så här. Många använder minnen på olika sätt. Men jag har under flera år självmant tagit fram dessa tankar, och framförallt om dessa människor, som faktiskt än idag, betyder mycket för mig.

Det är personer som jag inte längre ser, några som jag mestadels läser mig in om (ex. på facebook) och en och annan som jag faktiskt ofta ännu ser.

Varför man inte träffar alla...tja.....inget konstigt egentligen. Livet för oss alla på olika vägar och ingen har enligt min mening en förutbestämd väg. Det enda du vet är att saker kommer hända som kommer att förändra ditt liv.

Till och med saker som jag vid tillfället fann sorgliga, finner jag idag monumentalt viktiga för mig.


I gymnasiet var det främst tre personer som jag kommer att tänka på. Den ena fick en vacker dotter igår, den andra lever ett fint liv med hus och hästar, och den tredje bor bara ett stenkast härifrån.

Jag har inte glömt er....det är omöjligt ska ni veta. Och det kan hända att det är enbart jag, det vet jag inte. Men jag kan säga att utan er vid den tidpunkten som ni fanns vid min sida som mest, så skulle jag inte vara den person jag är idag.



Vi lever våra liv nu. Ta hand om er, om ni mot förmodan läser detta. Och tänk ännu igen på er framtid. Vi har lång tid kvar, och många underbara stunder av lycka att komma. Jag önskar er verkligen all lycka, och framgång.



Fröken B, du kommer bli en underbar mor, som med din själfrände säkerligen blir ett radarpar utan dess like. Ett barn av er kommer och är älskat, det vet jag. En sån fin tjej som under många långa mörka nätter förde så fina och öppna dialoger. Så underbart härligt att se att du har fått det du önskar. 

Fröken A, dig har jag mig veterligen inte hört något av på många år, ej heller jag kontaktat dig, men sist vi pratades vid så kändes det bra. Och jag följer då och då det lilla som går och hinns ses på facebook. Jag känner ärligt talat en skön känsla av harmoni av det enkla faktum att du verkar ha funnit din plats. Att du verkar känna dig mer tillfreds än du gjorde under några av de stormiga år som vi kände varandra som mest. 

Herr D, du har tagit många kliv. Du har gjort beslut, såväl små som stora, och är idag i min närhet. Du måhända inte se det. Men du håller en potential av ett liv oanvänt. Jag tänker vara den pushiga och alltmer jobbiga filuren som fortsatt blint kommer påpeka att det är dags att du tar itu med det ena eller andra. Du min vän innehåller så mycket mer än vad du har idag. Och jag har redan sett några fantastiska steg från din sida. Jag säger, - Ge inte upp! Det är dags nu att bli inspirerad, att försöka sig på nåt nytt kanske?




Och jag, jag kommer självklart fortsätta, precis som vi alla gör. Jämns med livets promenad. Eller hur :)


Livets fokus kan på så kort tid förändras. Det vet jag.

Jag kände med fröken A en sådan förlust vid tillfället, att jag tog mig en 180 graders omvändning och gick en helt ny väg.

En väg som jag idag är fruktansvärt glad över att jag tog, då det ledde mig till där jag är idag. Och Idag, så finns det ingen som alls känsla av förlust (utöver det faktum att tiden springer sin kos och alla människors liv snurrar vidare). Jag ser faktiskt denna händelse som en av mina viktigaste och bästa stunder, trot eller ej ha ha.

Det enda tråkiga är bara att vi inte pratades vid mer efter det. Men nya vägar gör så ibland.


Fröken B, för oss så har det nog mest handlat om fokus och tid. Mitt fokus har varit flackande och snurrigt, medan du hedersamt nog har varit målmedvetet. Detta fick säkert mig att inte ta upp kontakten med dig så mycket som jag i hemlighet önskade. Men idag så ser jag en bild på en vacker bebis och tänker.

- Tja, det kan hända vara så att det var just den vägen vi, du och jag behövde ta.

Herr D, dig slipper jag inte. Och jag vill inte heller det. Du är en intrikat påverkan konstant och i förfluten term, som idag känns vedertagen. Man ska aldrig förutsetta något med livet det vet jag....men vi håller ändå god kontakt och det är jag självklart glad över.





Så vad är nu koncensus av ett så långt och babblande inlägg. 


Är det ren nostalgi som talar. Är jag den enda som har dessa tankar.


Ha ha. Det spelar faktiskt ingen som helst roll för er. Men för MIG så har koncensus blivit att jag nu, 14 år efter en gymnasietids slut. Fortfarande håller er väldigt nära rent hjärtligt.

Mitt liv kommer säkerligen fortsätta i den mån den har gjort, och likaså era. Och jag kommer säkerligen att titta in på era liv i smyg, i stilla försäkran om att allt är bra med er.


Men likväl så kommer mitt liv att fortsätta, och mitt fokus är på min vackra familj, mina två döttrar, mitt väntande av körkort, hus och nu imorgon bitti, den långt försenade smekmånaden till Seines flodkanter.


Live long and prosper som någon spetsörad filur sa en gång...eller två.







PS. En uppmaning för er alla obekanta till mig, eller bekanta. Vänners dörrar är alltid på glänt. Liksom min. Min personlighet är dålig på det sättet att jag behöver startskott från andra, vad gäller ex. kontakt, men sån har jag alltid varit dessvärre.

Så för er där ute som sitter och funderar på era egna gamla vänner. De där som ni alltid umgicks med. Det kan hända att ni har dom kvar i ert liv. Det kan hända att dagar kommer och går i raskt tempo. Men testa någon gång, med att ta upp och ventilera er nostalgi eller förundran över de vänner ni haft och har.

Och framförallt berätta vad de betytt för er. Jag kommer personligen lägga in detta inlägg på facebook ENBART synligt för dessa tre vänner som jag lite beskrivit ovan. Alla er andra som följer bloggen får helt enkelt förhoppningsvis inspireras :)

Uppmaning till alla er andra, gör samma sak. Skriv, dela med er, och sätt upp ett inlägg på en blogg eller facebook, eller twitter eller vad ni må välja, och sedan dirgera det till de gamla vänner och bekanta som NI vill förmedla känsla och minnen om/med.




JAG förväntar mig inget svar; då jag i stunden känner mig så gott tillfreds. Och en stilla läsning utan respons ÄR helt okej. Jag behöver ej någon bekräftelse heller. 

Detta inlägg är ett "statement" om vad människor kan betyda och fortsätta betyda. Långt efter de möjligen redan gått vidare i sina egna liv. Likaså som jag själv helt enkelt går vidare....



Tjingeling!