Rannsakning och bekännelser!
Idag tänkte jag vara lite extra personlig.
Av det enkla skälet att det nu gått så pass lång tid och att jag kunnat se på det med humor. Även om det vid tillfället var jobbigt för mig.
Jag hade en god vän som kom över (Danny) där vi i konversationen om både dittan och dattan, råkade komma in på mer nostalgiska ämnen.
För att kunna måla upp detta, så börjar vi från början.
Under slutet på högstadiet så var allt finemang. Jag hade egentligen inga komplex av några slag och kände mig helt okej. Dock så har jag alltid varit en person som lägger (dessvärre) stor vikt på hur andra uppfattar mig i samband med att ändå vara lite av en ensamvarg; jag gillade verkligen att sitta inlåst i mitt rum och förkovra mig i något, ex. spel, böcker eller serier.
När jag började på gymnasiet så började jag få otroligt mycket finnar. För mig, som alltid tänkte (nästan neurotiskt) på hur jag uppfattades. Började använda mig av clearasils coverstick.
Dock så är det egentligen uttänkt så att man ska egentligen använda måttligt för att på så sätt låta finnarna i vissa fall täckas och/eller torka ut.
På mig blev det dock en olycklig cykel. Jag blev i princip fast i användandet av coverstick grejen ( låter fånigt men är sant) att jag i regel kladdade på så mycket klet att jag i princip såg helt målad ut i ansiktet.
Detta tillsammans med mitt ökande komplex för finnarna i sig, gjorde att jag blev allt mer konstig i mitt beteende. Det gick så långt att jag helt enkelt ALLTID släckte ljuset när jag gick in på toaletten för att "sminka" upp mig.
Dels för att jag helt enkelt inte klarade av att se mig själv, men också för att när jag var klar, och "kände" att jag var presentabel, så kunde jag själv tro på det.
Jag blev alltmer beroende av att vara "skyddad" från att folk skulle se mina finnar, att jag i princip gick mer introvert. För ju mer jag la på desto mer, kände jag att folk tittade pga allt klet.
Jag försökte hela tiden göra det hela logiskt för mig själv. - Dom tittar, för att jag är så snygg! - Dom tittar för att för det....eller det...eller det!
Jag såg rent konkret helt jäkla konstig ut.
I ett försök att jämna upp detta, och inte verka enligt mitt sinne vid tillfället äcklig, så började jag klä mig i mer och mer finkläder. Förvisso dels för att jag aldrig skaffade jeans eller dyl, men främst för att jag ville verka mer proper, och därmed och mindre "äcklig" enligt min dåvarande logik.
Idag kan jag ärligt talat skratta åt detta, även om det fortfarande finns spår kvar. Exempelvis så tog jag även alltid av mig glasögonen när jag tidigare gick in på toaletten för att spegla mig. Detta ligger fortfarande kvar.
Även idag, tar jag av mig automatiskt glasögonen innan jag går framför spegeln. Även om jag idag, är fruktansvärt mer flexibel. Dock så är det en rutin som sitter i kroppen helt enkelt.
Jag kom in på detta när jag pratade med min goda vän Danny, när det egentligen var han själv jag skulle fokusera på. Men just detta faktum att vi kan prata öppet om det mesta, är ett definitivt tecken på mognad.
Av det enkla skälet att det nu gått så pass lång tid och att jag kunnat se på det med humor. Även om det vid tillfället var jobbigt för mig.
Jag hade en god vän som kom över (Danny) där vi i konversationen om både dittan och dattan, råkade komma in på mer nostalgiska ämnen.
För att kunna måla upp detta, så börjar vi från början.
Under slutet på högstadiet så var allt finemang. Jag hade egentligen inga komplex av några slag och kände mig helt okej. Dock så har jag alltid varit en person som lägger (dessvärre) stor vikt på hur andra uppfattar mig i samband med att ändå vara lite av en ensamvarg; jag gillade verkligen att sitta inlåst i mitt rum och förkovra mig i något, ex. spel, böcker eller serier.
När jag började på gymnasiet så började jag få otroligt mycket finnar. För mig, som alltid tänkte (nästan neurotiskt) på hur jag uppfattades. Började använda mig av clearasils coverstick.
Dock så är det egentligen uttänkt så att man ska egentligen använda måttligt för att på så sätt låta finnarna i vissa fall täckas och/eller torka ut.
På mig blev det dock en olycklig cykel. Jag blev i princip fast i användandet av coverstick grejen ( låter fånigt men är sant) att jag i regel kladdade på så mycket klet att jag i princip såg helt målad ut i ansiktet.
Detta tillsammans med mitt ökande komplex för finnarna i sig, gjorde att jag blev allt mer konstig i mitt beteende. Det gick så långt att jag helt enkelt ALLTID släckte ljuset när jag gick in på toaletten för att "sminka" upp mig.
Dels för att jag helt enkelt inte klarade av att se mig själv, men också för att när jag var klar, och "kände" att jag var presentabel, så kunde jag själv tro på det.
Jag blev alltmer beroende av att vara "skyddad" från att folk skulle se mina finnar, att jag i princip gick mer introvert. För ju mer jag la på desto mer, kände jag att folk tittade pga allt klet.
Jag försökte hela tiden göra det hela logiskt för mig själv. - Dom tittar, för att jag är så snygg! - Dom tittar för att för det....eller det...eller det!
Jag såg rent konkret helt jäkla konstig ut.
I ett försök att jämna upp detta, och inte verka enligt mitt sinne vid tillfället äcklig, så började jag klä mig i mer och mer finkläder. Förvisso dels för att jag aldrig skaffade jeans eller dyl, men främst för att jag ville verka mer proper, och därmed och mindre "äcklig" enligt min dåvarande logik.
Så där gick jag, med finkläder, väst och skjorta tillsynes sminkad, och var fruktansvärt neurotisk på hur folk reagerade eller sade om mitt utseende. De gånger det togs upp så låtsades jag helt enkelt inte höra.
Det var många gånger som clearasilet var slut, då jag på grund av mitt komplex helt enkelt inte vågade gå till skolan, och därmed skolkade, enbart av det fåfänga skälet; - Jag kan bara inte visa mig, ser så jävla ful ut utan mitt "skydd"
Det var många gånger som clearasilet var slut, då jag på grund av mitt komplex helt enkelt inte vågade gå till skolan, och därmed skolkade, enbart av det fåfänga skälet; - Jag kan bara inte visa mig, ser så jävla ful ut utan mitt "skydd"
Idag kan jag ärligt talat skratta åt detta, även om det fortfarande finns spår kvar. Exempelvis så tog jag även alltid av mig glasögonen när jag tidigare gick in på toaletten för att spegla mig. Detta ligger fortfarande kvar.
Även idag, tar jag av mig automatiskt glasögonen innan jag går framför spegeln. Även om jag idag, är fruktansvärt mer flexibel. Dock så är det en rutin som sitter i kroppen helt enkelt.
Jag kom in på detta när jag pratade med min goda vän Danny, när det egentligen var han själv jag skulle fokusera på. Men just detta faktum att vi kan prata öppet om det mesta, är ett definitivt tecken på mognad.
Detta kan låta märkligt, men när man idag ser tillbaka på hela den tiden, som för mig var ett litet personligt helvete, rent socialt pga min låtsas-åkomma, så är jag ändå förstående för vad det gett mig.
Det är nämligen så att pga detta, så ledde det mig in på en speciell väg, och alla saker som skedde pga det, ledde mig ytterliggare till där jag är idag.
Jag är lyckligt gift med två härliga barn och en stöttande bra familj. Jag har idag dock endel övervikt, men har dock ej något komplex för detta :)
Däremot, så har jag märkt att jag känner att nu är den bästa tiden.
Jag unnar mig att kunna testa nya stilar, kläder och frisyrer. Jag är inte rädd att stå och spegla mig länge länge :D
Det är nämligen så att pga detta, så ledde det mig in på en speciell väg, och alla saker som skedde pga det, ledde mig ytterliggare till där jag är idag.
Jag är lyckligt gift med två härliga barn och en stöttande bra familj. Jag har idag dock endel övervikt, men har dock ej något komplex för detta :)
Däremot, så har jag märkt att jag känner att nu är den bästa tiden.
Jag unnar mig att kunna testa nya stilar, kläder och frisyrer. Jag är inte rädd att stå och spegla mig länge länge :D
Jag är numera fåfäng men inom realistiska gränser ha ha. Skulle jag säga iaf, även om vänner och familj brukar säga - Fredrik, är du klar snart eller?
Och där står jag, speglar mig, kammar och petar till alla detaljer. Gillar att hitta snygga kläder och prova och prova och prova.
Fruktansvärt ytligt; men ett nöje som jag förut inte kunnat unnat mig.
Och där står jag, speglar mig, kammar och petar till alla detaljer. Gillar att hitta snygga kläder och prova och prova och prova.
Fruktansvärt ytligt; men ett nöje som jag förut inte kunnat unnat mig.
Så....nu har jag ventilerat denna gamla och för många vid tillfället uppenbara sak.
Tills nästa gång....hade gött!
Tills nästa gång....hade gött!
Kommentarer
Trackback
