Att sakna en mor
Tillägnad till min fru Pim. En (halv)prosa om saknad och avsaknad
PRELUDE
I hennes liv fanns alltid familj.
Familjen var hennes mormor ,mor och syster.
Det var tider både svåra och underbara.
När så en dag kom Ice och ändrade allt och inget.
En familj så bedragen, förrådd och utkastad
I hela hennes liv fanns alltid familj.
Familjen var aldrig pappa, make eller bror.
Familjen var mor och syster och dotter.
Familjen var hennes mormor ,mor och syster.
Det var tider både svåra och underbara.
När så en dag kom Ice och ändrade allt och inget.
En familj så bedragen, förrådd och utkastad
I hela hennes liv fanns alltid familj.
Familjen var aldrig pappa, make eller bror.
Familjen var mor och syster och dotter.
Allt som skapades brann upp
Allt som betroddes blev sviket
Men i allt kaos och olycka
fanns familjen.
Allt som betroddes blev sviket
Men i allt kaos och olycka
fanns familjen.
Kärleken och önskan om att hjälpa familjen
den är stark nog att bryta ner berg
den är stark nog att torka upp hav
den är starkast när man är utan räckhåll
den är stark nog att bryta ner berg
den är stark nog att torka upp hav
den är starkast när man är utan räckhåll
En dag så försvann dottern.
Fjärran var dagarna tillsammans
Modern stod utan hjälp
Dottern utan sin familj
Fjärran var dagarna tillsammans
Modern stod utan hjälp
Dottern utan sin familj
Tiden rör sig likt en fors
aldrig stilla, alltid på väg
Tiden har vandrat länge
och nu snart är stunden inne
aldrig stilla, alltid på väg
Tiden har vandrat länge
och nu snart är stunden inne
I DETTA ÖGONBLICK
Stunden är väntande...
Saknaden hänger i luften, genomsyrar hennes ådror...
Tiden innan man får träffa någon man saknat, är både omfamnande och hjärtstoppande...
När så dörren öppnas, när så ögon möts...
Ögonblick som står frusna i tiden...
Ord som nyss ville bli sagda, finner sig nu svåra att ta till tal.
Saknaden hänger i luften, genomsyrar hennes ådror...
Tiden innan man får träffa någon man saknat, är både omfamnande och hjärtstoppande...
När så dörren öppnas, när så ögon möts...
Ögonblick som står frusna i tiden...
Ord som nyss ville bli sagda, finner sig nu svåra att ta till tal.
Familjen är nu tillsammans....om så endast för en stund.
EPILOG
Kan ni tänka er känslan av att inte kunna prata, känna och se en person man älskar. Jag kan, för efter vi gifte oss, så var Pim tvungen att åka tillbaka hem till Thailand i väntan på uppehållstillstånd. Att behöva sakna någon man inte ska behöva sakna i det skeendet är nära nog olidligt.
Kan ni tänka er känslan av att inte kunna prata, känna och se en person man älskar. Jag kan, för efter vi gifte oss, så var Pim tvungen att åka tillbaka hem till Thailand i väntan på uppehållstillstånd. Att behöva sakna någon man inte ska behöva sakna i det skeendet är nära nog olidligt.
Men hur är denna känsla?
Hur är det att sakna någon som man vet finns. Men som finns på ett sånt avstånd att det är praktiskt taget omöjligt att ses. Dessutom finns det inga garantier på när man kan ses igen.
Detta märkte vi när Pims mormor gick bort under hösten som var. När någon som (i Pims fall) var den man växte upp med ligger döende och man inte har möjlighet att komma till henne. Då känner man sig frustrerad och ledsen utöver det normala.
När så sedan mormor går bort, och man ej heller kan ta del av begravningen, så är det extra extra svårt.
Alla dessa frågor är kring saknad kommer sig väl egentligen av att jag är en känslosam och högst vemodig människa.
Hur är det att känna att det är omöjligt att träffa sin mor, att hjälpa henne och ens veta vad som sker med henne när hon är på andra sidan världen?
Hur känner ni inför er mamma/pappa eller älskade, när de befinner sig långt bort?
Detta märkte vi när Pims mormor gick bort under hösten som var. När någon som (i Pims fall) var den man växte upp med ligger döende och man inte har möjlighet att komma till henne. Då känner man sig frustrerad och ledsen utöver det normala.
När så sedan mormor går bort, och man ej heller kan ta del av begravningen, så är det extra extra svårt.
Alla dessa frågor är kring saknad kommer sig väl egentligen av att jag är en känslosam och högst vemodig människa.
Hur är det att känna att det är omöjligt att träffa sin mor, att hjälpa henne och ens veta vad som sker med henne när hon är på andra sidan världen?
Hur känner ni inför er mamma/pappa eller älskade, när de befinner sig långt bort?
Kommentarer
Trackback
