Ett skimmer av skräck
Har ni tänkt på följande....
En gång i tiden satt ni sent uppe och såg på ett program eller film som gjorde er så rädda att ni inte kunde tänka på annat under många många dagar efter.
Där satt ni, under sensommrarnas begynnande mörker, och såg på en film, där ert blod isade i venerna. Där ljuset från tvn reflerkerades i det annars dunkla vardagsrummet medan ni med blandad skräck och förtjusning fortsatte er vidare genom filmen.
Hur kommer det sig, att det ni då, för länge sedan kände som skräckfyllt och jobbigt, idag enbart väcker nostalgi och längtan efter tider som försvunnit.
När jag var liten så var det många gånger man smög upp under sommaren (eller annan årstid) och lyckades se en och annan film.
Många gånger var det skrämmande filmer, där till och med enbart musiken gjorde att man fick kalla kårar. Men ändå, när man nu tänker tillbaka, så känner man annorlunda.
Man känner "- Det där var en underbar tid. En underbar tid att vara rädd...."
Visst är det underligt att man känner nostalgi för något så konstigt som att vara rädd!?
Jag vet att det är fånigt....men JAG var verkligen riktigt rädd, varje gång den snälle och fokuserade Bruce förvandlades till Hulken......(ja herregud)
Eller vad känner ni?
En gång i tiden satt ni sent uppe och såg på ett program eller film som gjorde er så rädda att ni inte kunde tänka på annat under många många dagar efter.
Där satt ni, under sensommrarnas begynnande mörker, och såg på en film, där ert blod isade i venerna. Där ljuset från tvn reflerkerades i det annars dunkla vardagsrummet medan ni med blandad skräck och förtjusning fortsatte er vidare genom filmen.
Hur kommer det sig, att det ni då, för länge sedan kände som skräckfyllt och jobbigt, idag enbart väcker nostalgi och längtan efter tider som försvunnit.
När jag var liten så var det många gånger man smög upp under sommaren (eller annan årstid) och lyckades se en och annan film.
Många gånger var det skrämmande filmer, där till och med enbart musiken gjorde att man fick kalla kårar. Men ändå, när man nu tänker tillbaka, så känner man annorlunda.
Man känner "- Det där var en underbar tid. En underbar tid att vara rädd...."
Visst är det underligt att man känner nostalgi för något så konstigt som att vara rädd!?
Jag vet att det är fånigt....men JAG var verkligen riktigt rädd, varje gång den snälle och fokuserade Bruce förvandlades till Hulken......(ja herregud)
Eller vad känner ni?
Kommentarer
Trackback
