Fredrik Olssons Blogg

...är något som jag själv märkt av nu. Dock är det ej någon i min familj utan i Pims.

När hon växte upp så jobbade hennes mamma konstant och alltid på annan ort. Därför växte hon upp med sin mormor Mon. I 20 år bodde, levde och tog Mon hand om Pim.

Hon var i praktiken en substitut mamma.

Igår dog hon i eftersviterna av en ytterliggare stroke.

På andra sidan jorden.

Den smärtan hon känner av att inte kunna vara där under tiden som hennes mormor nyligen insjunknade har tidigare tärt mycket på henne. Men när vi idag fick reda på att hon gått bort. Så är hon förstårligt nog otröstlig.

Hon vill naturligtvis åka dit för att åtminstone delta i begravningen. För att en sista gång kunna se hennes mormor.

Men det går naturligtvis inte.

Vi var ju åtminstone nere i Mars....så hon hann se hennes mormor en sista gång. Men som är i livet så hinner man aldrig med allt. Och även om hon försökte vara med Mon, så sprang tiden iväg. Och Mon var redan då ganska långt gången i den tidigare stroken hon hade i våras. Hon jiddrade ord som ingen i familjen förstod, men hon var ändå med från och till.

Nu har hon dock gått bort. Denna kvinna som uppfostrade Pim. Som lärde henne att ta hand om sig själv. Och göra rätt för sig.

Pim har berättat hur hon tillsammans med hennes mormor redan i ung ålder arbetat hårt. Redan vid nio års ålder så var Pim med mormor när de gick långa turer upp i de bergen som finns i norra thailand. För att plocka svamp och sälja. Även gått upp till de vattendrag som fanns där för att fånga den fisk som gick att fånga.

Hon satte grunden till vad som är min fru idag. En kvinna som mår dåligt av att inte kunna jobba och verkligen vill göra rätt för sig.

Alla dom gånger som vi fått pengar av olika skäl från mina föräldrar så har hon varit den som i dagar gått med samvetskval, funderandes på hur vi ska betala tillbaka.

Detta är ett arv från hennes mormor. Men oxå de goda minnena hon har. Nu kan jag inte rabbla upp alla...då jag helt enkelt knappt känner till nån av dom. Men en hon har berättat om är att hon som liten älskade att sitta i ett  mango träd, äta frukt och vara för sig själv.

Men att den enda som visste var hon fanns var mormor Mon, som alltid tycktes hitta henne för när det var dags att gå hem.

Jag vill göra allt jag kan för min fru. Men både hon och jag vet att vi inte kan åka till thailand för begravningen. Ej heller hjälpa till för de kostnader som begravningen medgör. Något som tär henne enormt då mormor ändå tog hand om henne i livet.

Jag håller tyst minut när jag ser min fru, och försöker hjälpa henne i den mån jag kan.

Man kommer säkerligen igenom detta oxå.....men frågan är om hon blir för bitter över att inte vara med begravningen?

En fråga till de få som läser...

Skulle ni försöka ordna så (om detta gällde er) att ni kunde skicka åtminstone ner henne till thailand, för begravningen oavsett hur ni gick till väga för att få ihop pengar till resa?

Hmm.....jag har redan ett svar....men vore intressant med andra synbpunkter oxå (högst diskret från min fru sett naturligtvis. Hoppet är det sista som överger ändå)

Tills dess....

Hade bra och hörs igen snart.

...är något som jag själv märkt av nu. Dock är det ej någon i min familj utan i Pims.

När hon växte upp så jobbade hennes mamma konstant och alltid på annan ort. Därför växte hon upp med sin mormor Mon. I 20 år bodde, levde och tog Mon hand om Pim.

Hon var i praktiken en substitut mamma.

Igår dog hon i eftersviterna av en ytterliggare stroke.

På andra sidan jorden.

Den smärtan hon känner av att inte kunna vara där under tiden som hennes mormor nyligen insjunknade har tidigare tärt mycket på henne. Men när vi idag fick reda på att hon gått bort. Så är hon förstårligt nog otröstlig.

Hon vill naturligtvis åka dit för att åtminstone delta i begravningen. För att en sista gång kunna se hennes mormor.

Men det går naturligtvis inte.

Vi var ju åtminstone nere i mars....så hon hann se hennes mormor en sista gång. Men som är i livet så hinner man aldrig med allt. Och även om hon försökte vara med Mon, så sprang tiden iväg. Och Mon var redan då ganska långt gången i den tidigare stroken hon hade i våras. Hon jiddrade ord som ingen i familjen förstod, men hon var ändå med från och till.

Nu har hon dock gått bort. Denna kvinna som uppfostrade Pim. Som lärde henne att ta hand om sig själv.
Och göra rätt för sig.

Pim har berättat hur hon tillsammans med hennes mormor redan i ung ålder arbetat hårt. Redan vid nio års ålder så var Pim med mormor när de gick långa turer upp i de bergen som finns i norra thailand. För att plocka svamp och sälja. Även gått upp till de vattendrag som fanns där för att fånga den fisk som gick att fånga.

Hon satte grunden till vad som är min fru idag. En kvinna som mår dåligt av att inte kunna jobba och verkligen vill göra rätt för sig. Och göra allt för familjen.

Alla dom gånger som vi fått pengar av olika skäl från mina föräldrar så har hon varit den som i dagar gått med samvetskval, funderandes på hur vi ska betala tillbaka.

Detta är ett arv från hennes mormor. Men oxå de goda minnena hon har. Nu kan jag inte rabbla upp alla...då jag helt enkelt knappt känner till nån av dom. Men en hon har berättat om är att hon som liten älskade att sitta i ett  mango träd, äta frukt och vara för sig själv.

Men att den enda som visste var hon fanns var mormor Mon, som alltid tycktes hitta henne för när det var dags att gå hem.

Jag vill göra allt jag kan för min fru. Men både hon och jag vet att vi inte kan åka till thailand för begravningen. Ej heller hjälpa till för de kostnader som begravningen medgör. Något som tär henne enormt då mormor ändå tog hand om henne i livet.

Jag håller tyst minut när jag ser min fru, och försöker hjälpa henne i den mån jag kan.

Man kommer säkerligen igenom detta oxå.....men frågan är om hon blir för bitter över att inte vara med begravningen?

En fråga till de få som läser...

Skulle ni försöka ordna så (om detta gällde er) att ni kunde skicka åtminstone ner henne till thailand, för begravningen oavsett hur ni gick till väga för att få ihop pengar till resa?

Hmm.....jag har redan ett svar....men vore intressant med andra synbpunkter oxå (högst diskret från min fru sett naturligtvis. Hoppet är det sista som överger ändå)

Tills dess....

Hade bra och hörs igen snart.