Fredrik Olssons Blogg

Hur hittar man ord för vad Rufus var för mig...

 

Han var med när jag flyttade hemifrån, gav trygghet i en osäker vardag. Han var alltid där, alltid sökandes min uppmärksamhet, alltid älskande. Alltid där...

 

Han var med under upp- och nergångar, giftermål, semesterresor, och när jag fick barn. Han var konstanten som jag inte kunde leva utan.

 

Men nu måste jag det, för nu är han borta. Och så även hans ovillkorslösa kärlek. Oavsett om jag mådde bra, dåligt eller var arg - så "talade" han konstant med mig. Gömde sig under täcket innan jag vaknade för att då be om mat, alltid vara villig att vara med mig, oavsett om jag skulle ut, titta på tv, sitta vid datorn eller egentligen vad som helst.

 

Han kunde aldrig göra annat än att peta på mig, göra sitt lilla ljud och man förstod direkt. Jag förstod för att redan när han föddes, så var jag där...

 

I kullen som kom till liv när jag fortfarande bodde hemma, under senhösten 2000, så var han den som stod ut. Hans konstiga mönstring kändes som "- den här katten kommer aldrig någon ta...!"

 

Därför tog jag på mig ansvaret att ta hand om honom. Och vilket liv...

 

Van på landet, så vande han sig snabbt vid stadslivet. Men då mina föräldrar bodde kvar på samma plats, så var det många gånger han fick en liten "semester" - och varje gång så visste han precis vad som gällde. Ute hos mina föräldrar gick han snabbt till dörren, trots att han aldrig gjorde det här hemma i lägenheten. Men han visste att han där iaf fick gå ut.

 

Han kom helt enkelt att bli inte bara en detalj i mitt liv.... han blev en del av mig. Bara jag kunde se på honom och veta vad han ville, vad han skulle göra, vilket humör han var på.

 

Aldrig gav jag upp hoppet... han fick diabetes, urinsten, ja både det ena och andra... Men med sprutor och annat, så försvann diabetesen och urinsten och problem som skulle ha stoppat de flesta...

 

Men han var stark, så stark. Och mådde tydligt bra, särskilt när han fick umgås med människor, mjaua, titta och hälsa.

Han var en sån människovän....även om han givetvis sa till om någon kom åt svansen på fel sätt eller klappade runt baken, för det gillade han inte....

 

Men om man gjorde rätt, så hade man en vän för livet....

 

Vilket jag hade....

 

Rufus är mitt vuxenliv inkapslat, i en enda varelse. Han var alltid där, och kommer alltid fortsätta vara där på ett eller annat sätt.

 

Jag kommer sakna hans stilla ljud när han frågade efter mig på kvällar.... de glada mjauandena när jag kom hem från jobb, och hans fantastiska kontakt med barnen.

 

Gud vad jag saknar dig.....