Fredrik Olssons Blogg

Huruvida det var pga deb kortison jag tagit eller de få men påtagliga blackouts jag fått var svårt att säga. Men oavsett kändes det onödigt att peta på när jag ändå sakta men säkert blev bättre.

Förra året kom dock allt som tidigare hänt i annat ljus. Vad som verkat vara infektion i musklerna i ansiktet, ansågs nu snarare ev. vara symptom av något annat. Hjärnskada.

Hur och var detta hände är irrelevant, men resultatet var något jag delvis hade i tankarna men aldrig riktigt kunde formulera. Och just svårigheten i att formulera blev än mer förstårligt när Afasi fastslogs.

I mitt fall så är det (iaf just nu) tack och lov inte alls lika farligt som för många andra.

Men om jag ska beskriva det, så är det som att konstant vara instängd i en genomskinlig bur tillsammans med dina tankar och känslor.

Och utanför är alla ord och meningar.

För att klara av att kommunicera så är det en konstant kamp. Jag forcerar mig själv gång på gång ut ur buren, och åker gång på gång tillbaka in i den.

Ibland lyckas jag ta ett gäng ord, men slängs in i buren hållandes dom. Något som innebär att jag i verkligheten, just i den stunden tappar helt det jag påbörjade säga...och tappar betydelsen/förståelsen i vad jag ville säga. Blir blank. 

Kommunikation är viktig. Det är det verktyg som gör att vi öppnar upp oss för andra människor, och delar stunder av glädje, ilska och sorg. Alla de där känslorna som många gånger får dig att må bättre som människa när du artikulerar de öppet.

I mitt fall så börjar jag sluta kunna artikulera de. Tomheten som uppstår är skrämmande. Jag känner att jag står på kanten av ett oändligt stup, där ett felsteg innebär evigt fallande.

Evigt fallande, fortfarandes tänkandes men helt okapabel i att se någon. Ta in någon eller ens prata själv.

Så skräcken är att helt enkelt nå ett stadium där den glasklara bur jag ständigt flyr får ogenträngligt svart glas. Ett glas andra kan se in i men som gör att jag blir blind och totalt tom.

Blind på att ta in människor och även i förlängningen tappa förmågan att skapa meningar alls.

Som ni ser så är det min personliga skräck...och uppenbarligen så gillar jag att skriva och vara kreativ, vilket gör det hela än mer skräckinjagande.

Ursprungligen tänkte jag beskriva mer bokstavligen i hur ord sinar. Hur mängder med ord upprepas, då det nästan känns som jag är fast i en specifik tid av mitt liv - med ett visst typ av ordförråd. Men det blev då för verkligt att beskriva, så därför skrev jag med de fåniga jämförelserna ovan.

I sanning är detta tredje kvällen jag sitter med denna text. Frustration kommer och går och jag drivs nu mer av en rädsla i mitt skrivande.

"- Om jag inte skriver nu... då kanske jag aldrig skriver klart det. Eller ens vet hur jag ska skriva!"

Varje recension på Nördliv pushas av tanken om att jag kanske inte kommer kunna hitta ord, så jag skyndar mig. Jag sätter eld under baken och rusar konstant.

Ord har nu fått ett stopp. Hur mycket jag än försöker, så får jag inte in något nytt.

Jag tittar dokumentärer, läser artiklar, wikis, historia och allt möjligt. Men allt studsar mer och mer mot glasburen. Där jag förr kunde hålla uppmärksamhet, så försvinner jag mer och mer in i mig själv.

Jag märker att snacket med vänner är viktigare än någonsin då jag mer eller mindre blivit en social hermit. En person som kan prata (eller verkar kunna göra det) med vänner, men som i andra situationer...blir tyst, går inåt, och inte längre förstår andra människors ord. Bokstavligen talat.

Även stråk av deppression kommer nu oftare. Tack och lov hjälper buren märkligt nog till, då formuleringarna och orden försvinner.... och så försvinner även  min ångest snabbt.

Det som kvarstår är ledsamhet. Sorg över vad jag förlorat. Vad jag nu än förlorat...för nåt är det, även om jag inte kan.beskriva vad i ord.

Idag så har jag accepterat läget, och med tanke på hur min livssituation ser ut, så är det lättare att hantera det, då stress inte är lika vanligt. Även om specifika typer av stress med all säkerhet (har jag förstått nu) kan resultera i blackouts eller ren katatonisk stat, så kan jag tycka det är lugnt.

Ja, det låter skrämmande kanske, men jag har fått hjälp att urskilja vad som skapar stressen, och vet till 99% hur jag undviker den.

Men men...där har ni det hela. Ett enormt inlägg som paradoxalt nog kan verka välskrivet med tanke på ämnet. Men jag använder synonymlistor, ordböcker och google konstant, och det hjälper.

Tack för din tid. Det får räcka för nu...

Uppgraderade datorn, med nytt moderkort/cpu/ram minne. Samt skaffade en ny skärm.

Vilket resulterat i bättre arbete i photoshop exempelvis. Mumma!

Jag hoppas kunna skaffa ett nytt grafikkort härnest - så har jag mer eller mindre uppgraderat allt.

Till o med nätagg blev uppgraderat samt chassi under året, så det är på många sätt en ny dator. För att inte tala om fadäsen när förra nätagget brände upp två hårddiskar. Hörde runt om jag kunde låna nån gammal hårddisk, och vad händer?!

Max o Lotta köper TVÅ nya hårddiskar. En NVme ssd (supersnabb jäkel) och en 3 TB disk.

Så jäkla lyckligt lottad med dessa vänner!

Var även o såg sista Star Wars....som var en soppa...men åtminstone en någorlunda underhållande sådan...

Nåja....nog om det nu...här kommer lite bilder från tiden som varit...

Max sa bara - "Vi åker till Netonnet vetja..." O vips köper han två hårddiskar!

På Star Wars med Danny o hans bror