Fredrik Olssons Blogg

Det är när det hopar sig som det blir jobbigt...

Jag älskar mitt jobb o mina barn och var jag är i livet...varför är då allt som det är...?

Jag får yrsel anfall ibland (var som helst), känner mig matt och framförallt oanvändbar när det händer. Många gånger så känns det som om jag får ett slag över bröstet och tappar andan. Hårt och utan förvarning... Ibland på jobbet, ibland hemma....ibland så att jag måste sätta mig ner och andas ner mig själv.

Vad händer?

Nu sist så föreslog de en kurator, och jag har inte tid med sånt. Hur tusan ska jag finna tid mellan jobb, barn och sömn.

Sömn....tror inte jag sovit bra på ett halvår, och det har blivit mycket värre under senaste månaden....!? Varför?

Först tänkte jag att det var bara nåt man fick extra mycket av från att kommit tillbaka från semestern...men det fortsätter. Och nu fortsätter det med att jag finner mig själv stirrandes, tappa tid och få ännu mer ont i bröstet.

Jag antog bara att detta först kom sen Pim flyttade, men det känns som att det är något som ligger och gror konstant. Även innan hon flyttade.

Ska jag ta upp det med mitt jobb....? Tänk om de ser det som att jag behöver sluta? Det är det bästa jobb jag haft, men jag känner mig otillräcklig hela tiden.
Men att jag känner det....om det är temporärt, då vill jag inte ta upp nåt som bara skadar mitt anseende på jobbet.

Men vad är det här....mår dåligt, kan inte sova, yr och hjärtat slår. Och sedan mattar det av och jag förvandlas till nån slags zombie.

Jag ska prova med vårdcentralen igen.. hoppas jag kan få nå tabletter eller nåt som kan få bort det här skiten.

Det är bra jobbigt just nu....och jag vill vara positiv...men det är svårt....

Med ny klass och fröknar lämnade jag och Pim henne där. Hon stod själv mitt i rummet, glad; uppfylld att börja.

Och när fröknarna frågade saker ut mot klassen så var hon först att räcka upp handen och svara. 

Det var skönt att se att hon inte var blyg och reserverad, men det gnager ändå lite i en.

- kommer hon få nya kompisar, hur ska det gå för henne?

Jag vill bara hon ska ha bra kamrater, vilja lära sig och tycka om skolan. Men som förälder så går det inte att Inte oroa sig. Nu vet jag att hon är en envis filur och har velat länge gå i skolan så det kommer säkert gå bra.

Men pappa-genen oroar sig oavsett :)

Nåja bara första dagen och ska strax hämta henne så då får vi höra vad hon har att säga.