Sista sången är satt....
Med bitterljuv känsla gick jag för nån helg sen ifrån studion. Jag hade sjungit in Heart in a box, en av Unspokens bästa låtar och nu med vetskapen om att det är det sista jag gör med bandet.
Musiken som kännts som en ständig medföljare blir nu alltså någon som gömmas undan och dammas av bara ibland enbart för mitt höga nöjes skull.
Jag känner mig fruktansvärt ambivalent över detta, på ena sidan är det att jag älskar att vara med och göra musik och höra bandkamraternas nya alster och själv kunna hitta känslan i låtar och dess karaktär.
Unspoken var något som jag nu i efterhand kände var en del av mig. Likt en image, en självbild av hur och vem jag var.
Jag var sångaren i Unspoken. Del av en värld av rock, del av en värld av ös.
Jag var förvisso alltid väldigt nervös på spelningarna, men det var ändå dom som jag tyckte mest om. Det var tillfällena som jag kunde ladda ur. Kunde vara modig, vara mer showig så att säga.
Och utöver mina kära bandkamrater så är det nog detta jag kommer sakna mest. De gånger man stått i rampljuset och hållt en fackla av sång, där varje låga är en önskan om att bli hörd. Om att veta om, att nu är Unspoken på scen.
Men som jag skrev så är jag ambivalent. Idag så tar barn, familj, jobb och helt enkelt livet i sig allt för mycket av min tid. Och från att kunna ge musiken mycket fokus, så har det faktiskt de senaste åren blivit väldigt dåligt fokus från min sida. Så jag fick komma till insikten efter mången tanke, att det var dags.
Det var inte rätt mot mina bandkompisar och inte rätt mot mig själv. Jag klarade inte av att bolla musiken med vardagen helt enkelt.
Nu är detta alltså något som jag har slutat med. Och bandet går vidare mot nya höjder och nya underbara kreationer utan mig. Och det känns ju tryggt i sig.
Jag önskar Unspoken (eller vad nu bandet kommer heta) all lycka, och hoppas kunna se er på många scener där ute i framtiden. Keep on rocking!
Signing off....
Musiken som kännts som en ständig medföljare blir nu alltså någon som gömmas undan och dammas av bara ibland enbart för mitt höga nöjes skull.
Jag känner mig fruktansvärt ambivalent över detta, på ena sidan är det att jag älskar att vara med och göra musik och höra bandkamraternas nya alster och själv kunna hitta känslan i låtar och dess karaktär.
Unspoken var något som jag nu i efterhand kände var en del av mig. Likt en image, en självbild av hur och vem jag var.
Jag var sångaren i Unspoken. Del av en värld av rock, del av en värld av ös.
Jag var förvisso alltid väldigt nervös på spelningarna, men det var ändå dom som jag tyckte mest om. Det var tillfällena som jag kunde ladda ur. Kunde vara modig, vara mer showig så att säga.
Och utöver mina kära bandkamrater så är det nog detta jag kommer sakna mest. De gånger man stått i rampljuset och hållt en fackla av sång, där varje låga är en önskan om att bli hörd. Om att veta om, att nu är Unspoken på scen.
Men som jag skrev så är jag ambivalent. Idag så tar barn, familj, jobb och helt enkelt livet i sig allt för mycket av min tid. Och från att kunna ge musiken mycket fokus, så har det faktiskt de senaste åren blivit väldigt dåligt fokus från min sida. Så jag fick komma till insikten efter mången tanke, att det var dags.
Det var inte rätt mot mina bandkompisar och inte rätt mot mig själv. Jag klarade inte av att bolla musiken med vardagen helt enkelt.
Nu är detta alltså något som jag har slutat med. Och bandet går vidare mot nya höjder och nya underbara kreationer utan mig. Och det känns ju tryggt i sig.
Jag önskar Unspoken (eller vad nu bandet kommer heta) all lycka, och hoppas kunna se er på många scener där ute i framtiden. Keep on rocking!
Signing off....
